Apropå
Björn Werners krönika på kultursidan 30 mars.
Män mellan 18 och 60 får inte lämna Ukraina. Men alla män vill inte slåss. Det är inte så konstigt. Ukrainska Vanko som befann sig i Polen på jobb under invasionen säger till SVT, "Jag anser att var och en har rätt att välja om man vill strida. Den som vill lämna landet med sin familj är i sin fulla rätt. Alla mina manliga bekanta är kvar. De sitter fast. Absolut ingen av dem vill delta i kriget. De har skickat sina familjer till Polen och Tyskland". Vanko tog emot sin familj i Polen och de reste till Sverige. Journalisten frågar "om inte ukrainare ska kämpa för Ukraina, vem ska då göra det?" Pappan känner sig lite skamsen. Det hade han inte behövt. Motfrågan är naturligtvis svaret och prioriteringsordningen given. Om inte jag ska vara pappa för mina barn, vem ska då vara det? Vanko svarar istället att han inte är någon landsförrädare. Jag känner igen känslan jag fick som 19-åring då jag grillades som om jag vore sinnessjuk för att jag inte ville slåss. Vanko säger till slut att han inte bryr sig om vad folk säger, bara vad hans fru och barn säger.
Även om man i Sverige i dag inte tvingas bära vapen eller behandlas som förr om man vägrar våld, så finns det även här mycket kvar av machokultur, krigs- och fosterlandsromantik, överdriven nationalism och en farlig tro på att det är mängden vapen och dess kapacitet som skapar säkerhet.
Försvaret bör bygga på frivillighet.
Jag skulle känna mig totalt förkrossad om jag tvingades kvar i krig såsom män i Ukraina. Jag känner noll patriotism i förhållande till lusten att få leva ihop med min familj, om än det fick bli under en diktator på en helt annan plats än här. Jag kan därför även förstå ukrainare som flyr till Ryssland. Ryssar har såklart också hopp om livet och en önskan om medbestämmande och frihet, även om deras ledare har blivit galen. Framför allt så älskar de också sina barn.
Småbarnspappan, Falkenberg