En dramatisk hissolycka. Ett liten pojke som faller mot sin död. Många minns tragiken. Mitt i allt det mörka tändes dock ett annat ljus. Nima blev, liksom Embla och ett antal andra förolyckade barn, en livgivare.
Det är den vackra sidan av organdonation. Att allt fler tar ställning för – och gör – den sortens sista insats är en god nyhet under denna mörka höst.
Ändå dör människor i väntan på nya organ. Behoven större än tillgången - i synnerhet vad gäller barndonationer.
Fler föräldrar behöver fundera på och ta ställning i frågan, skrev två företrädare för Socialstyrelsen i en debattartikel i GP i maj. Istället för att tvingas ställas inför frågan i ett traumatiskt skede - efter att ens barn precis förolyckats - borde fler fatta ett beslut på förhand. Samtidigt behöver - enligt Socialstyrelsen - fler personal på intensivvårdsavdelningar för barn få utbildning i hur man tar de svåra samtalen om en donation.
Att fler vårdanställda utbildas är en framgångsfaktor - liksom bättre samarbete mellan sjukhusen för att bana väg för fler donationer/livräddande transplantationer.
Hopp sätts också till att ny teknik och nytänkande kan öka tillgången på såväl organ som vävnader. I början av veckan förklarade Rättsmedicinalverket att fler rättsmedicinska assistenter ska utbildas i att omhänderta vävnad i samband med rättsmedicinsk obduktion. Exempelvis hjärtklaffar, hornhinnor, och hud kan alltså tas tillvara även efter att blodcirkulation upphört.
I dagsläget finns dessutom långt framskrivna planer på en ny forskningsstudie på Sahlgrenska. Tanken är att även patienter som avlider på akuten - och inte bara på intensivvårdsavdelningar - ska kunna bli njurdonatorer. Första delen - att omhänderta njurarna - har fått godkännande från Överklagandenämnden för etikprövning. Dock återstår ett godkännade för att njurarna ska kunna transplanteras.
– Jag är både nöjd och besviken. Det är ju bra att vi nu kan sätta i gång med första delen, men synd att nämnden inte gav tillstånd till hela studien, sade Michael Olausson, professor i transplantationskirurgi vid Göteborgs universitet, till Dagens Medicin.
För del som vill komma igång och rädda liv kan det vara påfrestande att etikprövningar tar tid. Samtidigt har de senaste årens gränsförskjutningar visat på vikten av att noggranna överväganden.
För bara ett par år sedan var det otänkbart att intensivvårda döda människors kroppar i flera dygn enbart i syfte att möjliggöra organdonation. Men sedan förra årets lagändring är organbevarande behandling möjlig i 72 timmar.
Kommer vi - om organbevarande vård kan ske längre - tänja på den gränsen ytterligare?
Och hur kommer vi i framtiden att ställa oss till frivillig donation mot betalning? I dag ser vi med berättigad avsky mot de affärer som görs i ett fåtal länder, som Iran. Men vi lever i en tid när värderingsförskjutningarna går snabbt. Många är numera beredda att hyra en fattig kvinnas livmoder. Hur långt är sedan steget till att även köpa en njure?
Låt hoppas att altruism förblir kriteriet. Men just för den sakens skull bör etikdebatten hållas igång.
