Varför är nästan alla nya stadsdelar så trista? Varför rev man de trivsamma stadskärnorna vilka präglades av grönska, liv och handel? Det är funderingar som ofta dyker upp i olika debattforum. Även tankesmedjan Timbro har engagerat sig i frågan.
I en aktuell rapport med namnet “Småstadens skönhet – riv DDR-Sverige” skriven av Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet, analyseras sex kommuner – Bollnäs, Borlänge, Filipstad, Hultsfred, Söderhamn och Östra Göinge. Rapporten går på djupet, för att utröna vilka konsekvenser de senaste decenniernas stadsbyggande haft för centrumutvecklingen.
Det ges också råd om vilka reformer som krävs för att ta sig ur centrumdödens klor. På DN Debatt listar Jörnmark och Timbros vd PM Nilsson, samt kommunpolitiker från två av de kommuner som granskats, vad som bör göras.
För det första bör vi riva miljonprogramsbebyggelse med låg byggstandard och stora renoveringsbehov. För det andra bör man återskapa centrumkärnorna, vilket är avgörande för städernas ekonomiska utveckling. För det tredje pekar Timbro på att strandskyddet bör anpassas till glesbygdens behov.
På många sätt är det kloka förslag. Om det finns en rimlig chans att förverkliga något som ens liknar en återgång till attraktivare stadskärnor och avgettoiserig är däremot tveksamt.
Få kommunpolitiker vågar låta riva i tider av bostadsbrist. Om man jämnar vissa områden med marken måste det finnas ett alternativ där fattiga människor kan bo. Vem ska ta ansvar för det? Även allmännyttan drivs idag av höga krav på vinst.
Det mesta som byggs i städer runt om i Sverige är i dag dessutom precis tvärtom mot vad Timbro efterfrågar. Det finns forskning som visar vad som skapar attraktivitet i en stad. Sådant som variation, grönska och en mänsklig skala. Idag vill varenda liten håla ha ett eget höghus. Eller i alla fall vill byggbolagen det och kommunpolitikerna hänger på. Solitärer växer fram som svampar i marken. Det som byggs ser dessutom likadant ut oavsett vad det ligger.
Grått. Grått och grått. Glas och eventuellt lite trädetaljer för att skoja till det. Deprimerande men uppenbarligen lönsamt. I alla fall på kort sikt.
Att bygga vid vatten kan vara attraktivt. Men är det inte per automatik. Statarlängor på höjden blir inte särskilt mycket attraktivare för att de ligger vid vatten. Särskilt inte ur stadsbyggnadsperspektiv.
Om det ska gå att återskapa småstädernas skönhet kräver det modiga politiker som törs sätta ned foten såväl ivriga exploatörer som betongälskande arkitektur och kolleger som vill plocka snabba poäng genom att massproducera bostäder. Problemet ligger lika mycket i det som byggs i dag som i 60- och 70-talets DDR-arkitektur. Finns det tillräckligt många såna politiker? Tveksamt.
