Det papperslösa samhället och det kontantfria samhället har det talats om i decennier, men det är först nu som det börjar bli verklighet. Ändå är det många som inte har förberett sig på detta, eller som hoppats att det inte skulle gå så långt.
Den digitala revolutionen har utvecklats snabbt, men ändå inte så snabbt som digitaliseringsministrar trodde för snart tjugo år sen.
Vi som har hängt med i den digitala utvecklingen började jobba med datorer i början av 90-talet eller tidigare. Vi fick biltelefoner stora som mjölkförpackningar och kände eufori över den första mobiltelefonen. Med vårt intresse för och nyfikenhet på den tekniska utvecklingen har vi bidragit till den digitala revolutionen. De som har haft jobb som inte krävt datorvana är däremot till råttorna i dagens digitala värld.
Att banker inte sysslar med kontanter har varit en sanning under flera år. Och det är bekvämt för den enskilde med bankkort och kreditkort. Blippandet har gjort det ännu enklare och Swish ska vi bara inte tala om. Bekvämt och enkelt. Varför ska vi gå runt med en plånbok i fickan eller väskan? Men det tänkandet har indirekt drabbat den som tycker det känns bättre och säkrare med ”riktiga” pengar, som skramlar eller prasslar. Att antalet bankomater minskat i takt med minskat antal användare har inte gjort saken lättare för dessa människor, som ofta är äldre och över huvud taget har svårt att hänga med i den tekniska utvecklingen. Man har spjärnat emot för att man har kunnat och har inte sett att den här dagen skulle komma. Dagen då allt fler butiker säger nej till kontanter. Det gör säkerheten i butikerna bättre. Det är ändå bara brottslingar som har nytta av papperspengar. Men säkerheten för samhället ska vi inte underskatta - kontanter måste finnas kvar ifall det värsta skulle hända.
Vi som började tidigt tycker det är bekvämt med det digitala. Plånboken är tunn eller behövs inte alls, korten går ju ha i telefonfodralet. På ipaden kan vi läsa tidningarna, bekvämt när man kan förstora texten genom att spreta lite med fingrarna.
Brev skickar vi knappt alls längre. Det är bara sjukvården och några enstaka andra aktörer som håller fast vid snigelpost. Postutdelning sker numera bara varannan dag, för mängden brev har ju minskat så Postnord har inte råd att köra ut de få breven varje dag.
Och nu kommer papperstidningen inte längre att delas ut om du bor långt ifrån stan eller från andra prenumeranter. Papperskostnaden är hög och drivmedlen likaså, vilket gör det till Ebberöds bank att köra ut med tidningar till vissa delar av landsbygden.
Är det någons fel att det har blivit så här? Knappast, det är utvecklingen som har lett till det ena som har lett till det andra. Banker är privata företag, tidningskoncerner likaså, och posten drivs som ett privat aktiebolag även om det ägs av staten. Det går kanske att upprätthålla en konstgjord andning ett tag men utvecklingen är glasklar. Att försöka stoppa den är knappast görbart, det skulle närmast kräva en apokalyps.
Kontanter är en säkerhetsfråga – men om det digitala kraschar är det inte mycket annat som fungerar heller. Antagligen är vi förbi punkten där vi inte kan vända. Vi har byggt upp ett samhälle beroende av el och digitala lösningar och vi får bara hålla tummarna att det håller även framöver.
De som av olika anledningar varken kan eller vill ändra sig med samhällsutvecklingen lämnas åt sitt öde. Inte för att deras behov inte syns, men ingen vet hur det ska gå till att lösa problemen för detta fåtal. Det är tråkigt att de hamnat på efterkälken men den krassa verkligheten är att ingen har lust att vänta på dem för de kommer aldrig komma i kapp. Det enda man skulle kunna göra är att ställa krav på dem att lära sig. Studieförbund och pensionärsorganisationer håller redan idag på med utbildningar kring datorer och läsplattor. Men med tanke på att regeringen drar ner bidragen till folkbildningen är den vägen väl snart stängd.
