Att en socialdemokratisk minister skulle respektera en oberoende expertutredning var kanske för mycket begärt. Frågan är bara hur hennes ryggmärgsreaktion skall förstås - som en partinlaga från en gammal fackföreningsräv, eller som ett svinhugg från minister? Det senare är bekymmersamt på mer så många sätt - både politiskt och funktionsmässigt.
Sverige kunde länge berömma sig för det oberoende utredningsväsende som blivit ett signum. På senare år har dock politiserade utnämningar av utredare, vilket inneburit att tidigare toppolitiker fått reträttposter, gjort att systemet har fått sig en törn.
Något sådant kan inte sägas om Gudmund Toijer, bland annat före detta ordförande i Arbetsdomstolen och justitieråd vid Högsta Domstolen. Han är själva sinnebilden av just en oberoende expert.
Utredningen kan alltså inte sägas ha varit politiserad. Kanske är det därför minister Nordmark nu är så missnöjd?
"Förslaget lever inte upp till direktiven om balans mellan fack och arbetsgivare", säger hon.
Uttalandet säger dock mera om Eva Nordmark än om utredningens kvalitet. Att en välmeriterad ämnesexpert, van utredare och jurist inte skulle förstå direktiv eller balans är en förolämpning mot honom, mot hans expertgrupp och - indirekt - mot utredningsväsendet.
En utredning levererar inte alltid det man helst vill se som partipolitiker. Så smärtsamt simpelt är det - och skall vara. En utredning är heller inte, generellt, en tvingande instruktion. Så är inte riktigt fallet nu heller. Kan arbetsmarknadens parter lyckas komma överens om nödvändiga moderniseringar som ger ökad flexibilitet? Då kan Toijers utredning sättas in i bokhyllan. Men om parterna misslyckas skall förslagen genomföras.
Så står det nämligen i avtalet mellan regeringen i samarbetspartierna - vilket är ett av skälen till att det var viktigt med kvalificerade utredare.
Men att lyssna till experter anser regeringen kanske bara vara möjligt när det gäller statsepidemiologer?
– Jag tänker inte lägga fram något förslag som innebär att arbetsgivaren huller om buller kommer kunna säga upp folk, markerade arbetsmarknadsministern i Expressen.
Det är heller inte vad utredningen föreslår.
Utredningen gör arbetsgivarens skyldighet att erbjuda kompetensutveckling tydlig - vilket stärker arbetstagarens ställning i dessa tider av snabb teknikomvandling.
– Ett långtgående förslag som ger arbetstagaren fastare förankring på arbetsplatsen och bättre chanser på arbetsmarknaden i stort, förklarar Gudmund Toijer.
Samtidigt föreslås inte minst småföretagarnas ställning stärkas genom fler undantag från turordningsreglerna och bättre möjligheterna till uppsägning av "personliga skäl" i händelse av felrekrytering.
Dessa moderniseringar bli inte mindre viktiga i tider av kris, när det gäller för hårt pressade företag att rädda verksamheten. Det handlar också om att ha ett regelverk som gör att fler vågar anställa – vilket de facto även är till fördel för arbetssökande.
Men de mest konservativa fackförbunden – förmår inte lyfta blicken. Lågnivån uttrycks tydligast av LO-avtalssekreteraren Torbjörn Johansson.
– Man kan tänka sig att vi vägrar att förhandla så länge vi har en pistol mot nacken, de flesta regeringar vägrar ju att förhandla med terrorister som hotar att skjuta gisslan. säger han i Svenska Dagbladet.
Där står vi nu. Med en regering som tycks se en balanserad expertis som en fiende och med fackföreträdare som liknar motparter vid terrorister.
Samarbetspartierna försöker vara vuxna nog att ha lite is i magen i hopp om att det mesta är ett högljutt spelför gallerierna. Men en sak är lika enkel som klar. Bryter regeringen avtal rasar det golv på vilket samarbetet vilar. Då kan Eva Nordmark med fog tala om huller om buller och osäkerheter i svensk politik - men det felet är ingen annans.
