Det har varit bråda dagar i det brittiska underhuset, kantade av motgångar för regeringen och svallande känslor i kammaren. Att talmannen John Bercow fortfarande, och med bibehållen auktoritet orkar ropa ”order!” är inget mindre än häpnadsväckande. Efter att ha förlorat sin parlamentariska majoritet, på grund av att ha uteslutit 21 Toryledamöter som röstat för det lagförslag som ska hindra en avtalslös Berxit, se samma förslag gå igenom och dessutom misslyckats med att utlysa nyval är det en minst sagt luggsliten Boris Johnson som måste omgruppera.
Som så ofta under ödesdigra och komplicerade skeenden har många fäst sig också vid triviala detaljer.
Ministern och gruppledaren för regeringspartiet, tillika Kronrådets lordpresident (britterna kan det här med titlar) Jacob Rees-Mogg (och namn) har uppmärksammats och kritiserats för sin iögonenfallande sittställning under tisdagskvällens debatt. Den konservativa politikerns bekväma, närmast horisontella position, ådrog sig snabbt misshag från politiska motståndare, både i och utanför kammaren och ansågs symbolisera lite av varje.
Som vanligt i underhuset var detta långt ifrån den enda uppvisning i tvivelaktigt beteende. Under onsdagen genomlevde Boris Johnson sin första utfrågning som premiärminister.
Han ansattes hårt av Labourledaren Jeremy Corbyn som menade att premiärministern ständigt försöker undvika all form av ansvarsutkrävande. Härpå svarade Johnson, antagligen, eftersom han inte hade någon mikrofon är vi hänvisade till att läsa hans läppar, ”Call an election, you great big girls blouse”. Något svåröversatt. ”Utlys val, din mes” gör det knappast rättvisa. Det förmodade uttalandet ådrog sig genast skarp kritik.
Det är nog helt naturligt när så mycket står på spel att vi dras till det alldagliga och banala, som ordval och sittpositioner. De är mer hanterliga, greppbara och går att förstå sig på. Hur ska man förstå sig på en politisk kris med oöverskådliga globala och nationella konsekvenser, egentligen? Då behöver man något att hänga upp sig på, som att någon sitter som en slashas.
Boris Johnssons demokratiska legitimitet är sviktande. Han har inte vunnit premiärministerposten genom parlamentsval utan genom att bli vald till partiledare för Torypartiet (vilket i sig inte är märkligt, få skulle nog ha ansett att exempelvis Göran Perssons avancemang till statsminister gick särskilt odemokratiskt till). I kombination med att han sedan i tisdags saknar majoritet i underhuset, samtidigt som han ska driva igenom något så kontroversiellt och splittrande som Brexit är det inte konstigt att han känner sig i behov av starkare demokratiskt stöd.
Därav försöket att utlysa nyval. Därav flickblusen.
Johnson är en risktagare och tror sig ha goda chanser att vinna en majoritet. Under rätt förutsättningar. Dessa förutsättningar vill Jeremy Corbin av naturliga skäl förvägra honom, och kan också göra det eftersom det krävs en två tredjedelars majoritet för att utlysa nyval. Just nu lutar nämligen opinionsundersökningarna till Tories fördel.
Dock växer samtidigt Liberaldemokraterna i mitten och Brexitpartiet på ytterkanten. Dessutom anger mätningarna för en hypotetisk andra Brexitomröstning att 49 procent nu vill stanna kvar i medan bara 44 vill lämna EU. I fall av en andra folkomröstning för skotsk självständighet anger 45 procent att de är för medan bara 44 att de vill stanna i Storbritannien. Vad gäller Brexit är dessvärre en av de få sanningar som står sig att det kommer bli värre innan det blir bättre.
