Ledare 23/7. Den kommunistiska diktaturen är mer komplex än vad vi i väst kan tro. Det var kontentan i Kina-kännaren tillika journalisten Ola Wongs sommarprat. Han har i nästan 20 år bevakat Kina för olika svenska medier. Det är ett land som omfattar en femtedel av världens befolkning. Det är också världens största kommunistiska diktatur. Erfarenheterna från partistaten ger oss en bred bild av hur totalitära stater fungerar – och varför vi inte ska blint tro på en given demokratisering.
I en demokrati är det öppna samtalet systembärande. Det är okej att tycka olika. Det är själva grunden i vårt demokratiska samhälle att tillåta oliktänkande, liksom att lyfta fram skiljaktiga åsikter i debatterna. Det är troligen i den skärningspunkten vi finner skillnaden mellan en demokrati och en diktatur.
Det är det som Wong lyfter fram: ”I Kina är det inte lagar som är det mest viktiga, utan vad partiet säger för stunden”. Han ger exempel på hur diktaturen levandegörs i upptäckten av corona. Det är inte fakta som eftersöks, utan kommunistpartiets godkännande.
De forskare som berättade om coronans existens bemöttes med censur. Samma totalitära mekanismer spelade in i mörkläggningen av Tjernobylkatastrofen. I den fria världen kan det uppfattas som bisarrt – varför mörklägga en smitta? En diktatur ser dock inte människans välmående som ett mål, utan systemets överlevnad. Att rädda människoliv har aldrig varit prioriterat av ett system som enbart ser människor som ett verktyg för kontroll.
Fakta och sanning är sekundärt i ett totalitärt system. I Kina var det kommunismen som skulle lyfta folket ut förtrycket (”Det stora språnget”), istället fick underklassen återigen bära totalitarismen ok men med parollen om att lidandet var för deras egen skull. Resultatet av Maos styre var massvält och massmord. Mellan 40 och 70 miljoner människor dog.
Wong målade upp en skrämmande bild om hur ett totalitärt system förintar människor, såväl som människans förmåga att tänka kritiskt. Han förklarade att motståndet bokstavligen förintades. De oliktänkande mördades och de som fanns kvar fick antingen stå i hyllningskören eller acceptera situationen. Det är svårt att göra motstånd mot det enda man har förstått sig på – i detta fall ett stängt samhälle, där fakta har fått stå tillbaka för partilinjen.
I ett politiskt system där döden är ständigt närvarande finns det få incitament till att främja kritiska frågor. Kanske är det precis därför som västvärldens utrikespolitiska tyckare inte får ihop sina analyser av Kinas brist på demokratisk utveckling.
Wong pekar ut västliga tyckares blinda tro på att ekonomisk utveckling följs av en given demokratisering. Kina är snart världens rikaste och största diktatur med få utsikter för reformering. När man lyssnar på Wongs sommarprat blir det desto svårare att förstå hur vi ens någon gång kunnat tro att demokratisering varit så enkelt som vi tidigare verkar ha trott.
I upptäckten av corona visar Kina sitt rätta ansikte. Det är inte fakta som eftersöks, utan kommunistpartiets godkännande.
