En av de största förändringarna för årets nya gymnasieelever är övergången till ämnesbetyg, från de tidigare kursbetygen. Att i stället för att sätta ett enskilt betyg för varje etapp – svenska 1, 2 och 3 – göra en helhetsbedömning när alla moment avklarats har efterfrågats för att minska stressen för elever.
Att implementera den förändringen var byråkraterna på Skolverkets huvuduppdrag när de tog fram uppdaterade ämnesplaner. Tyvärr passade de även på att peta in ett antal små "moderniseringar". En sådan liten, men djupt oroande förändring är den styvmoderliga behandlingen av litteraturhistoria i svenskämnet. Detta har Skolverket helt enkelt strukit gymnasiets nya Svenska 1.
Omgörningen kritiseras på Twitter av den känt stridbara läraren Filippa Mannerheim, som förtvivlas över att "det enda moment där eleverna faktiskt fick LÄRA IN kunskaper" nu försvinner. Samtidigt passar de antiintellektuella byråkraterna på att peta in kreativt skrivande i ämnet – vilket får en att undra om Skolverket vill spä på utvecklingen där allt fler vill skriva skönlitteratur, men allt färre vill läsa den.
Det enda som ska bjudas höstens ettagluttare när det kommer till litteraurhistoria är en ytlig översikt av epokerna. Det framgår av Skolverkets hemsida.
Intressant blir det när man jämför med formuleringarna i den förra läroplanen från 2022. Då skulle skönlitteratur "författad av såväl kvinnor som män, från olika tider och kulturer" ingå i kursen Svenska 1, nu ligger tonvikten i samma kurs i stället på samtida litteratur. Klassiska verk puttas bak till andra ring.
Att undervisa är att välja. För varje ämne finns avsatt ett begränsat antal timmar, under vilka allt ämnesstoff kurserna innehåller ska hinna gås igenom. Och kurserna tenderar att vara överbelamrade, snarare än tomma på innehåll. Men att välja att stympa litteraturen, samtidigt som punkten om språklig variation kvarstår helt oförändrad är hål i huvudet. Elever ska alltså kunna analysera hur "geografisk och social bakgrund, ålder och kön samt hur makt, normer och identitet kan komma till uttryck i språkanvändning" utan att ha någon litterär kontext att bottna i. Frågan är hur det ska gå till??
Litteraturhistorien är fylld med skildringar av hur språk används och utvecklas i olika delar av samhället. Att låta eleverna göra sina analyser utifrån dessa är en mer stabil grund än egna erfarenheter.
Samhällsanalys är förstås inte det enda som litteraturhistorien kan bidra till. För att återkoppla till det kreativa skrivande som eleverna förväntas ägna sig åt, så är förankring i litteraturhistorien något som tveklöst gör människor till bättre författare. Det finns ingen som blir bra på att skriva, utan att först ha läst mycket. Allra mest upprörda över den rejäla ambitionssänkningen borde eleverna själva vara. Det är ju de som rånas på sitt kulturarv. Litteraturhistorien är, tvärt emot vad Skolverket tycks anse, ingen bagatell.
