Ledare 5/11. Att donera sin kropp till vetenskapen kan ses som en välgärning – men blir samtidigt svårgripligt givet donatorns tvivelaktiga förhållande till vetenskaplig evidens. Tyvärr lär dock en dissektion av den Myrdalska hjärnan inte ge ett enda svar på hur så många paddor kunde hoppa munnen på honom.
Jan Myrdal hade ett stundtals lättsinnigt förhållande till sanningen och en förfärande inställning till massakrer – som den på Himmelska Fridens Torg.
En sentida bjudning i Varberg fångar essensen av den förvridna verklighetsuppfattning som var Jan Myrdals kännemärke:
Bara ett par veckor efter att Kina hotat Sveriges kulturminister med ”konsekvenser för Sverige” om hon medverkade vid utdelningen Tucholskypriset, fick den ökände kinesiske ambassadören ett mycket hjärtligt välkomnande av Myrdal i Varberg.
Nedsjunken i röda möblemang beklagade värden för sina gäster att Sverige hade en alltför ”aktivistisk hållning” mot Kina.
Att Myrdal, som själv vurmat för ett slags litterära priser, skulle ha någon särskild sympati för en fängslad författare var tydligen för mycket begärt. Gui Minhai var inte värdig det pris han nyss tilldelats, var Myrdals kalla svar på HN:s fråga.
Däremot var alltså diktaturens sändebud värd att gullas med. Men så var det ju inte första gången Jan Myrdal kom ut som kramare av tyranner och deras anhang – det hade ju blivit liite av hans varumärke.
Hur är det möjligt? Kanske på samma sätt som det varit möjligt för Donald Trump att överdriva och skrävla eller ljuga rätt upp och ner. Även Jan Myrdal var delvis gränslös och skamlös – och kom undan med det. Ändå förblev han, in i det sista, en guru för det vänsterlärjungar som envist fortsatte knapra krumelurpiller och tro på sagor.
Det bör förstås konstateras att författaren och skriftställare Myrdal var produktiv och definitivt både beläst och berest. Men vad hjälper det att se världen om man samtidigt inte förmår öppna ögonen för vad som händer på en plats – eller inte ens i efterhand kan erkänna att man blivit vilseledd och tolkat allt fel? Men även den saken definierade honom som kulturpersonlighet – och som sådan satte han avtryck.
Kvar i Varberg finns nu en boksamling stor nog att bilda ett bibliotek. Det är en välgärning. Bevarande av böcker – även de som spinner en ordväv kring felaktigheter eller medvetet sprider lögner – har ett oomtvistligt värde. De är nycklar till en historia – men bjuder också på ledtrådar som är viktiga för förståelsen av samtida motsvarigheter.
