Ledare 2/7. En svensk polis har skjutits ihjäl i tjänsten. Det skedde under onsdagskvällen i Göteborgsförorten Biskopsgården, ett så kallat särskilt utsatt område. Uppgifterna är i skrivande stund knapphändiga och polisen är förståeligt nog förtegen. En så kallad särskild händelse är utlyst, vilket innebär att Göteborgspolisen kan ta in resurser från hela regionen. Flera halländska poliser vittnar om att de kände kollegan. Det lokala polisarbetet ska däremot inte påverkas. Utredningen fortgår nu, ingen är ännu gripen.
Den personliga tragedin är naturligtvis den största. Den uniform polisen bär rymmer en helt vanlig människa. En människa med nära och kära.
Men det är också en gemensam tragedi. Eftersom motivet ännu inte är känt går det inte att säga om det rör sig om en planerad eller oplanerad attack mot rättsstaten. Att en polis blir skjuten under tjänsteutövning, medan han upprätthåller svensk lag, är och förblir ett brott mot hela samhället.
Trots att brottet är så ohyggligt konkret, så blir det ofta allt för abstrakt när det kommer till att beskriva innebörden. Samhällshotande, systemhotande, ett hot mot rättssamhället. Det är stora ord, och måste så vara, men kanske så övergripande att de inte förmår förmedla vad det egentligen handlar om.
Rättsstaten bygger på att vi alla beskyddas av, och lyder under, samma lagar. För att upprätthålla de lagarna på bästa sätt har vi givit upp den privata rätten att bruka våld, annat än för att freda oss, och att utkräva hämnd till förmån för ett statligt våldsmonopol, polisen.
Detta för att åstadkomma en effektiv brottsbekämpning och undvika det godtycke som privat rättsskipning alltid innebär.
Polisen är alltså allas våra ombud, det är våra medborgerliga rättigheter de är satta att försvara.
Därför är det också ett brott mot oss alla.
Detta brott hotar systemet, samhället och i förlängningen varje svensk, just för att det är ett angrepp på våldsmonopolet. Alternativet är ett närmast feodalt system, med ett klibbigt nät av patron- och klientförhållanden, där personligt anseende, maktbegär och snarstuckenhet avgör när våld brukas för att främja den egna gruppens intressen.
Kanhända är detta självklarheter, men självklarheter måste de också förbli.
Det är därför angrepp mot rättsväsendet är så allvarliga. Detta gäller de klanbaserade, så kallade "domstolar", vi sett utöva sitt inflytande i flera av landets utsatta områden, i synnerhet i Göteborg, som genom sin blotta existens förkastar idén om allas likhet inför lagen.
Det får också en högst konkret destabiliserande effekt. Inför ett polismord känner nog alla både avsky och obehag, men i närområdet, i själva Biskopsgården är detta ingen diffus känsla utan en del av en riskfylld vardag, många boende vittnar om både sorg, rädsla och uppgivenhet. Flera talar om att flytta. För att inte tala om hur det påverkar områdets poliser.
Att brottet väcker sådan bestörtning är på ett sätt trösterikt, att detta är något som alla fortfarande betraktar som abnormt och chockerande. Polismord får aldrig bli något vi vänjer oss vid.
Vid ett brott av detta slag får ingen beslutsfattare stå svarslös. Det omedelbara arbetet sköter polisen, självklart är det så. Men under vilka förutsättningar de arbetar kan lagstiftning och resursfördelning kraftigt påverka.
Det finns mycket som skulle kunna förenkla detta arbete. I dag har exempelvis polisen små möjligheter att kräva att människor identifierar sig, om det inte föreligger skälig misstanke eller om personen sitter i ett körkortspliktigt fordon. Detta är bara en av flera förändringar som borde övervägas. Som permanent lagskärpning är det möjligt att de negativa integritetsaspekterna skulle väga tyngre än de positiva brottsbekämpande, därför bör den och liknande åtgärder kunna övervägas under en tidsbegränsad period.
Alla partier måste nu ha en klar och tydlig rättspolitik. Konkreta åtgärdsprogram och realistiska förslag. Först när alla prioriterar området har vi möjlighet att nå fram till de bästa förslagen.
Nu vajar flaggorna på halv stång. Alla måste nu arbeta oförtrutet för att de inte ska behöva halas igen.
