Den är vacker som ett skogsrå, lyser gul mot gråa stenar. Den är också lika förrädisk som ett skogsväsen. När den är som spädast i maj ser den ut att ha fångat solen. Men låt den växa - och snart stjäl den gula skunkkallan allt ljus från andra växter på marken.
Med vad bryr sig en statsminister om sånt? Skogen är väl bara en bekväm kuliss - för det perfekta fototillfället.
Många minns säkert bilden. Ebba och Uffe. En grusväg. Granar och gröna fält. Och - såklart - en glad hund.
Skunkkallans färg hade partiledarna vridit upp ett snäpp. En signalorange duk runt halsen - och lantisarna faller som furor. Så gick nog snacket.
Att KD-ledaren lagt fingrarna i kors syntes inte genom byxfickan. Brallorna var var av en modell som säljs friskt på den växande specialavdelningen på Gekås källarplan. Men så brinner ju inte bara hallänningar för friluftsliv och natur.
Skogen är svenskens kyrka, skrev författaren till Granskogsfolk. Den där dragningen till Guds fria natur fångade även Evert Taube - i en av våra mest älskade visor. Ungefär vid samma tid som Änglamark kom ut, i början av sjuttiotalet, upptäcktes för första gången förvildade plantor av gul skunkkalla. Detta var vid Vinån i Halland.
Nu blir den platsen synonym med regeringens svek. Nedskärningarna i budgeten för vård av värdefull natur slår hårt. Precis just där, kring Vinån, har Länsstyrelsen under långt tid ägnat mycket kraft år att få bort den gula skunkkallan.
– Man blir förtvivlad. Det krävs många års arbete för att få bort en invasiv art och man måste hålla i det arbetet för att lyckas. Skulle vi få mer pengar nästa år kommer vi vara tillbaka på ruta ett. De pengar vi redan har lagt blir lite bortkastade, förklarar Henrik Martinsson, naturvårdsdirektör på Länsstyrelsen i Halland.
Att konsekvenserna blir extra svåra för Halland beror på att vi här har omfattande problem med långt fler invasiva arter än gul skunkkalla. Listan kan göras lång. Få har så talande namn som Vattenpest.
Sjögull breder ut sig i våra vatten. Lupinerna - sprakar fint vid vägkanten men tränger undan andra blomster. Jättebalsaminen - vars skira blommor liknar små snippor - snor åt sig traktens pollinerare och andra blir utan.
För att inte tala om Parksliden - detta monstrum till växt som kan göra processen kort med ledningar och betong. Och en mark- eller villaägares liv till ett helvete.
De senare, alltså vanliga dödliga, kan få ta smällen när regeringen sviker. Men sånt talas det inte om i pressreleaserna från Rosenbad - däremot i varningarna från Världsnaturfonden.
"Alla privata fastighetsägare – från enskilda villaägare till ägare av stora jordbruks- eller skogsbruksfastigheter – har en skyldighet att ta bort invasiva arter på sin mark med egna medel." påpekar WWF.
På Naturvårdsverkets hemsida finna liknande upplysningar om det EU-regelverk som styr hanteringen av invasiva arter. Har en fastighetsägare fått kännedom att det finns en invasiv art på hens mark så följer en skyldighet att bekämpa den.
Så när Ebba Busch och miljöminister Romina Pourmokhtari vänder ryggen åt problemen kan notan och bekämpningsansvaret alltså landa i knät på enskilda väljare. Ett surt besked för dem som drabbats - särskilt i bistra tider som dessa.
Det finns också skäl att påminna att detta kan bidra till att vi får en utvecklingen likt den i England. Där har villaägare, som har parkslide på sina tomter, tvingats inse att deras fastigheter blivit närmast osäljbara.
Det gäller, med andra ord, att ha noga koll på vad som växer i din trädgård. Och kanske även i grannens. För hans problem kan snabbt bli dina.
Jag vet. I skogområdet intill vårt villakvarter har någon dumpat sitt parkslide. Ni kan ana vad som hände sedan. Kommunen har nu hägnat in dungen, men några pengar till åtgärder fanns inte. Så det kan vara en tidsfråga innan det börjat grönska i källargolven i husen närmast skogen.
Risken att även våra hjärnor invaderas - likt i storserien "the Last of Us" - är förvisso minimal. Men att regeringen fattar hjärndöda budgetbeslut är bister verklighet.
