Vi har helt vanligt folk på vår lista.
Partiordföranden för 24:7 markerade detta med emfas inför valet - som om det vore en konkurrensfördel. Det nya partiets salespitch var erfarenhet från den varbergska "verkligheten".
Att politiska partier inte skulle förstå sig på vanligt folk - eller formas av vanliga människor - är en myt som odlats av med framgång av nya missnöjespartier.
Först med att lansera begreppet "verklighetens folk" var det svenska 90-talets svar på Donald Trump - alltså greven Ian Wachtmeister. När han satte på sig partiledarhatten gav han sken av att befinna sig på "golvet". För att understryka sin påstådda verklighetsförankring utsåg han sin andrepilot, Bert Karlsson, till "folkledare".
Sommarlandsskaparen ansåg sig ha stenkoll på vad "vanligt folk" vill ha. Och duon lyckades skapa ett parti som fick "drag under galoscherna". Under en mandatperiod. Sedan sjönk sufflén.
Att likna 24:7 vid NyD kan förefalla orättvist. Men missnöjespartier kommer i olika former och färg. De har dock vissa drag gemensamt. Exempelvis en önskan att beskriva sig som en "folkrörelse" mot elit och etablissemang. Att de röda företrädarna för 24:7 har beskrivit franska "gula västarna" som en politisk förebild har de demonstrerat genom protester mot allt från stadsplanering till kommunens skötsel.
Men det är lättare att vädra sitt missnöje än att sköta det politiska kneget. Det har många företrädare för nya partier blivit varse. Under förra mandatperioden gapade många SD-stolar tomma, delvis för att hantverket visade sig kräva mer än de folkvalda ville ge.
Förtroendeuppdrag är nämligen inte något man sköter med vänsterhanden. Ledamöter i en nämnd kan behöva läsa in en hel del handlingar - och tvingas viga en betydande del av sin fritid åt politik. Det senare kan visa sig krocka med det berömda livspusslet.
Nu är det inte enbart nya partier som får problem med avhopp. Statistik från SCB visar att 21 procent av de folkvalda hoppade av sina uppdrag under förra mandatperioden. Bland dem fanns även en rad företrädare för etablerade partier. Trots stöd i form av erfarna kollegor kan folkvalda tvingas inse att det blir för komplicerat att kombinera jobb, familj och politiska uppdrag.
För att underlätta det politiska arbetet utbildar dock alla kommuner, likt Varberg, folkvalda i hur arbetet går till och hur exempelvis delegationsordningen funkar. Det är viktigt att de utbildningarna håller hög kvalitet - så att nya, gröna krafter får nödvändig koll.
Men för ett parti som hämtat inspiration från en gaturevolt, kan invanda arbetsrutiner säkert kännas obekväma. Och visst kan lokaldemokratin vitaliseras när nya krafter ifrågasätter ett, i vissa fall, alltför inrutat system.
Men förändring skapas ju inte om nyvalda bangar för att de inser att de inte har "lust" att göra jobbet. Då sviker de sina väljare.
