Gästkrönika 26/5. Människan vill nog gärna tro att hon är rationell. En förnuftig varelse som kyligt väger argument mot varandra. Att känslor är viktiga för vilka val vi gör kan ibland vara lite svårt att erkänna. Trots det ska känslans betydelse inte glömmas bort. I en valrörelse, där argumenten haglar i ständiga skurar är detta extra viktigt att komma ihåg. Behöver vi påminnas om detta är det bara att blicka över till andra sidan Nordsjön.
Den 23/5 gick britterna till Europaparlamentsval (alla europeiska valresultat meddelas först på söndag kväll. Britterna röstade alltså trots att de med största sannolikhet ska lämna EU, (men som de senaste dagarna visat så är inget hugget i sten). Detta limbo är ett resultat av en folkomröstning i vars kampanj många argument varken syntes vädja till sunt förnuft eller ädlare känslor. Den nu ökända ”Brexitbussen” var ett av de mer spektakulära exemplen. På långsidan stod det skrivet att Storbritannien varje vecka skickar £350 miljoner till EU. Låt oss pengarna vår sjukvård istället, löd budskapet. Det var lögn. Nigel Farage, en av de mer högljudda förespråkarna för Brexit och dåvarande partiledare för UKIP erkände redan på morgonen efter folkomröstningen att det inte skulle vara möjligt.
Just nu pågår till och med försök att väcka åtal mot den tidigare utrikesministern och författaren till busstexten Boris Johnson, just på grund av vad som påstods. Målet är att få till ett prejudikat vilket gör det olagligt för folkvalda att ljuga om ekonomiska frågor. Brexitsidan led sannerligen inte brist på tvivelaktiga påståenden. Detta tror jag ironiskt nog kom att verka till deras fördel.
I en störtflod av dåliga argument blir det nämligen ännu svårare att angripa motståndarens poänger. Att skopa fram de legitima argumenten ur halvsanningar, tvivelaktigheter och rena lögner blir för jobbigt och du konstaterar att den andra sidan helt enkelt måste vara korkad. Det finns ingen annan förklaring. De som är beredda att hålla med hör däremot bara de bästa argumenten. De blir både förtörnade och förvirrade när motståndarsidan anklagar dem för okunskap och illvilja.
Även om du lyckas identifiera ett väsentligt argument så måste du förstå om det ska bemötas med förnuft eller känsla. Den aktade skådespelaren Sir Michael Caine förklarade att han röstade för ett utträde med orden ”I'd rather be a poor master than a rich servant”. Fundera på vad det egentligen innebär. Mot det är alla argument om ekonomiska konsekvenser fullständigt verkningslösa. Han är redan inställd på att ett utträde ur EU kan missgynna Storbritannien, han vill ut ändå.
Känsloargument behöver inte vara illegitima. De grundar sig ofta på personliga erfarenheter och är för den som hyser känslan fullt rationella. Sir Michael, och som det visade sig, många med honom, anser säkert att självbestämmande helt enkelt är viktigare än ekonomisk vinning. Huruvida nominellt självbestämmande verkligen leder till större egenmakt kan naturligtvis diskuteras. Storbritannien kommer även fortsatt i hög grad behöva förhålla sig till EU, utan att ha möjlighet att påverka besluten. Men det var också främst känslan av självbestämmande, av att ”ta tillbaka kontroll” som gav ett så starkt gensvar hos många britter. Mot den lyckades inte EU-förespråkarna ställa upp en tillnärmelsevis lika positiv motbild.
Avståndet från det Brexithärjade Storbritannien till det konsensussökande Sverige kan verka långt. Här har ju både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna släppt kravet på EU-utträde. Principerna förblir dock desamma. Att identifiera din motståndares bästa argument och förstå på vilka känslor det grundar sig är det verkligt effektiva sättet att bemöta populism.
Richard Böhme
praktikant på ledarredaktionen
