Det måste födas fler barn i Sverige. Om det inte händer kommer välfärden implodera och vi kan bara drömma om att det kommer finnas pensionspengar kvar i kassan till oss på ålderns höst.
Alla är så förvånade, hur kan inte svenska kvinnor vilja föda barn längre? Svaret på den frågan är för många självklart. Att skaffa barn har varit något som använts för att trycka ner och begränsa kvinnor. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch visade ett tydligt exempel på detta när hon skrev ”Låg pension efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det jämställdhet? Gör andra val, få annat resultat” i en tweet från 2014. Nu, tio år senare, är födelsetalet det lägsta i Sverige på över tjugo år och det tycks vara så att kvinnor har gjort andra val, men att samhället inte tycker om resultatet.
Att kontrollera kvinnors fertilitet och använda den politiskt är ett välanvänt politiskt grepp. Det har använts såväl i nutid som dåtid av olika sidor i politiken. Det kanske mest kända exemplet av detta är den kinesiska enbarnspolitiken, men även byggandet av det svenska folkhemmet använde barnafödandet som en politisk kontrollmekanism. Kärnfamiljens barnafödande uppmuntrades, medan personer som ansågs vara oönskade hindrades från att reproducera. Att många for illa av denna politik är vi väl medvetna om idag, ändå känns tongångarna alltför bekanta i dagens debatt om barnafödande.
Samtidigt som det anses alarmerande att det föds för få barn i Sverige, har invandrarkvinnors barnafödande länge lyfts fram som något problematiskt. Familjeplaneringsinsatser särskild riktade mot utsatta områden har genomförts för att minska födelsetalen. Det är alltså rätt personer som måste börja föda fler barn för att tillfredsställa samhällets behov. Självklart ska preventivmedel vara tillgängliga för de som önskar, men både att skaffa barn och att inte göra det måste vara upp till den enskilde. Det finns en dubbelmoral som synliggjorts när födelsetalen kommit upp på agendan.
Under stora delar av historien har barnafödande medfört att kvinnor prioriterats bort. Kvinnor som blev gravida slutade jobba och fastnade i ett beroende av män. Idag är kvinnor i Sverige mycket mer självständiga. Kvinnor är en självklar del av arbetskraften och delaktigheten på arbetsmarknaden är större än i många andra EU-länder. Samtidigt tar kvinnor fortfarande ut en betydligt större del av föräldradagarna och jobbar fortfarande mer deltid. Många par försöker hitta en mer jämställd fördelning av familjelivet, men snedfördelningen kvarstår. Kvinnor har under årtionden blivit matade med budskap om att de är ansvariga för hur deras liv blir, särskilt om de skaffar barn.
Som Ebba Busch så tydligt uttryckte bör man göra andra val om man vill ha ett annat resultat. Det är möjligt att det är dessa ”andra val” som nu speglas i födelsetalen. Huruvida det är viktigt att det föds fler barn är en fråga som i sig diskuterats flitigt och det är möjligt att befolkningsfrågan kan lösas med arbetskraftsinvandring. Men oavsett bör vi på allvar tala om varför kvinnor får skulden, både när de föder barn och inte.
