Europafärjan lägger ut för sista gången och när siluetten försvunnit bakom horisonten är också Varberg förändrat.
Tänk då Brexit och britterna. Nu är Storbritannien ute ur EU och nya slutförhandlingar inleds.
The Guardians förstasida pryddes exitdagen av en bild av ett raserat sandslott med en Union Jack. Över bilden stod: liten ö.
Analyserna av hur Brexit påverkar britterna och deras självbild är oändliga. Gemensamt för de flesta texterna är att britterna kommer att förlora självkänsla och självförtroende. Den engelska nationalismens innersta väsen - uppbyggd under kolonialismens storhetstid - kommer att förändras. Som George Bernard Shaw en gång skrev: ”en frisk nation är lika medveten om nationalitet som en frisk man är av hans ben”. Nationell självkänsla, som Shaw också poängterat, är inget du funderar över tills dess att den försvunnit.
Hur kommer britternas självbild att påverkas och vilka konsekvenser kommer det att få för landet? Lägg till denna identitetskris ett skotskt och nordirländskt självbestämmande. Storbritannien finns inte mer. Och självbilden är för alltid förändrad. En inte allt för djärv gissning är att landet kommer att bli ännu mer polariserat och hatet mellan grupper likaså.
När vi i Varberg pratar identitet och det känslomässiga i att tappa både färja och Ringhals 2 samma månad, ska britterna försöka hitta en helt ny identitet. Vi kommer att klara det galant i Varberg, men jag är osäker på om det kommer att gå lika smärtfritt i Storbritannien.
Samtidigt har vi en utveckling i världen som är allt annat än oproblematisk. Coronavirus, Iran-USA-kris, och klimathot. Det känns onekligen som en tid när man inte vill bli isolerad eller hamna på efterkälken i de internationella sammanhangen. Idag känns det bra att vara en del av EU. Idag känns det tryggt att få samverka i en internationell miljö. Mitt tips är att britterna är tillbaka, på ett eller annat sätt, i EU inom 20 år. Deras självbild kräver det.
