Den liberala demokratin handlar om mer än lika och allmän rösträtt. Individuella fri- och rättigheter, ett fristående och starkt rättsväsende och konstitutionella begränsningar av det offentliga maktutövandet är minst lika viktiga beståndsdelar. Under de senaste åren har hoten mot den liberala demokratin uppmärksammats allt mer. Desinformation, populism och radikalisering lyfts ofta som primära hot mot vår demokrati. Men hoten mot den liberala demokratin kommer även från oväntade håll, och ofta med goda intentioner.
I förra veckan uppmärksammades en tweet från chefredaktören för den socialdemokratiska idétidskriften Tiden där han skrev att “I den mån de [mänskliga rättigheter] krockar med möjligheten att bygga det goda medborgarhemmet får mänskliga rättigheter stå tillbaka”. Detta är inte första gången som socialdemokratiska Tiden ger uttryck för att vara motståndare till den liberala demokratin. De har tidigare skrivit att de förespråkar en “social” demokrati, där medborgarna ska få beslutanderätt på andra samhällsområden än det politiska, och då framförallt med fokus på att inskränka äganderätten.
De ger även uttryck för att jämlikhet är viktigare än frihet och uppmärksammar att detta är en lång idétradition inom Socialdemokraterna där exempelvis Olof Palme var emot grundlagsskyddade rättigheter. Inget, och ingen, får stå i vägen för Socialdemokraternas politiska projekt. Många kan nog enas om att jämlikhet är en fin tanke. Men till vilket pris ska detta uppnås? Socialismen har sitt tydliga svar: till vilket pris för individen som helst.
Men det är inte bara socialdemokrater och socialister som tvekar kring att omfamna den liberala demokratin. Regeringen, bestående av liberala och borgerliga partier, har börjat vackla i sin tro till den liberala demokratin. Tendensen är oroande. Genom förslag om anonyma vittnen, visitationszoner och en ökad övervakning inskränks individuella rättigheter. Även på migrationsområdet inskränks den liberala demokratin genom bland annat utökad minskad rättssäkerhet genom förlorad rätt till tolk och rättsligt biträde samt förslag om retroaktiv lagstiftning.
Intentionerna är goda, regeringen vill knäcka gängen och skapa trygghet. Men goda intentioner har tyvärr ingen betydelse för utfallet. Där socialisterna prioriterar jämlikhet framför frihet, verkar regeringen sätta trygghet framför frihet.
Goda intentioner och fina ord om jämlikhet eller trygghet kan inte skydda oss från nedmonteringen av den liberala demokrati vi känner. I vår närhet ser vi hur snabbt det kan gå, exempelvis i Polen och Ungern. När individuella rättigheter offras på trygghetens och jämlikhetens altare utan att detta ifrågasätts riskerar vi att en dag vakna upp och undra hur vi hamnade här.
