Överbefolkning har de senaste åren varit ett hett ämne. Tanken att vi skulle bli för många är skrämmande i ett samhälle där många redan lever långt över jordens resurser. På sistone har diskussionen dock bytt riktning: När färre skaffar barn ser den kommande demografiska krisen snarare ut att handla om att vi blir för få. Rättare sagt: en åldrad befolkning, med fler som ska försörjas än vad som försörjer.
Mörkast ser det ut i Sydkorea, där nativiteten nu är nere på 0,7 barn per kvinna. Jag ber ChatGPT om en snabb uppskattning av hur stor landets befolkning är 2100, förutsatt att trenden fortsätter (och ingen in- eller utvandrar).
Om 76 år har befolkningen, enligt ChatGPT, gått från 52 miljoner till 6 miljoner. De smala premisserna gör givetvis att scenariot inte är särskilt troligt, men poängen kvarstår: det går fort i hockey och demografi.
Hur blev det såhär? När jag landar i Seoul är “kvinnostrejk” den mest populära förklaring jag dittills fått höra. Det visar sig att strejkarna har ett namn: 4B. Den radikalfeministiska rörelsen startade 2019, och i protest mot patriarkatet vägrar anhängarna helt enkelt att dejta, gifta sig, ligga eller skaffa barn med män. Rörelsen är dock för liten för att ensam bära ansvar för de störtdykande födelsetalen. De flesta har inte råd att offra det sociala kapital man riskerar genom att kalla sig feminist. F-ordet är nämligen inte helt utan tabun i landet.
Man kan spekulera att det till viss del rör sig om ett mer implicit könskrig: den politiska klyftan mellan könen växer, en trend som inte är exklusiv för Sydkorea. Attityderna tycks bli allt mer kvinnofientliga, och enligt en studie från 2021 menar nästan fyra av fem sydkoreanska män att de är utsatta för omvänd sexism.
Nog blir det jobbigt, för män som inte kan anpassa sig. Sydkorea må vara ett land där patriarkala normer råder (exempelvis är man det OECD-land där lönegapet är störst), men det är inte omöjligt att damerna är på väg att springa ifatt. Unga sydkoreanskor är idag mer välutbildade än sina manliga jämnåriga. Det säger sig självt varför det blir problem, i en kultur där kvinnor förväntas välja mellan barn och karriär.
När jag snokar vidare ligger det vanligaste svaret på frågan om barnlösheten i något helt annat: “Det är för dyrt att leva här.”
Kanske har Sydkorea hamnat precis i klyftan där man har råd med preventivmedel, men inte med barn. Och ja – om både män och kvinnor nu ska ut i Sydkoreas galna arbetsklimat, kanske man åtminstone vill kunna mata sina ungar.
Ekonomin förklarar dock inte varför även antalet giftermål sjunker i både Sydkorea och grannländer, eller varför antalet ensamma män och incel-grupper växer i minst lika snabb takt. Rimligtvis borde det vara en varningssignal till män i regionen att kvinnor, när de får välja, ofta väljer bort dem.
Sannolikt är det mer än en faktor som spelar in i huruvida barnafödandet går upp eller ner. Värt att komma ihåg är att svängarna inte nödvändigtvis är ett problem i sig, men ofta en indikator på att något annat i landet är svajigt.
Så: kan vi lära oss något av fallet Sydkorea?
Ja, att demografiska kriser nog inte underlättas av att man inte tycker om varandra.
