De flesta patienterna kom från Norrland för att hålla patienterna så långt borta från de anhöriga som möjligt. Vipeholm invigdes 1935 och var som störst på 1950-talet med plats för 1000 patienter. Det var svårigheter att rekrytera personal dit. En läkare lär så sent som på 1960-talet ha yttrat att han ej var djurskötare och liknat anstalten vid ett rent och snyggt kreatursstall.
Under 1970-talet började verksamheten att successivt förändras och avvecklas. 1975 avskaffades - som första anstalt i Sverige - tvångsmedel i behandlingen. 1982 stängdes de flesta avdelningarna (källa Wikipedia).
Jag är glad att Vipeholm är nedlagt, men den unkna tanken att det bästa är att låsa in en del ”svåra” människor lever kvar. Den finns kvar på olika nivåer i samhället. Man samlar, eller urskiljer, de mest utagerande personerna inom LSS på boende för att kunna använda sig av metoder vi inte använder oss av i andra boenden. Fasthållning och låsta dörrar, övermakt och bestraffningar. Det är en sorts Vipeholm på kommunal nivå, även om det inte finns tvångströjor.
När företrädare för funktionsrättsrörelsen idag säger att staten bör be om ursäkt för det som hände på Vipeholm så är det bra och det enda riktiga. Det är naturligt att staten ska framföra en ursäkt för de övergrepp som begåtts. Sockerexperimenten och övergreppen var fruktansvärda.
Många, de flesta, kommuner och verksamheter satsar på kompetens i alla led, men det räcker inte, alla boenden måste vara trygga. För detta krävs inga lagändringar, endast uppdrag, och det kan inte vänta.
Jag är glad över att Falkenberg är ett gott exempel där man nu fattat beslut att ta bort de hårda riktlinjer som styrt LSS-verksamheten och ersatt dem med en vägledning som styr på individens behov.
Det är fel tro att övergreppen på Vipeholm tillhör historien. Vi får inte tro att den människosyn som ledde fram till de vedervärdiga försöken och kränkningarna är borta enbart för att de stora institutionerna är stängda. Samma anda finns kvar i skuggorna och strukturerna, institutionaliseringen och de ofrivilliga placeringarna lever kvar.
Vi måste som samhälle måste våga se oss själva i spegeln och fråga oss: för vilka handlingar som utförs idag kommer framtidens politiker tvingas be om ursäkt?
Även detta märkliga år kan vi trots allt säga att det lackar mot jul. Även om det blir en jul som inte kommer vara lik någon annan. Jag hade tänkt att denna sista krönika före jul skulle innehålla allt det där som vi förväntar oss, längtar efter och har på näthinnan i juletid. Den där Bullerby-julen. Astrid Lindgrens eller Elsa Beskows jul, bildsatt av Jenny Nyström. Så blev det inte, men jag hoppas att Din jul blir en varm, välsignad och fröjdefull jul, trots allt. Låt de varma julkänslorna smitta av sig, inget annat. Var rädd om dig och andra i denna smittsamma tid.
