“Vad har ni för arbetstider egentligen?” var det en köande student som frågade. Vi förklarade för honom att vi inte har några sådana. “Men ni får OB-tillägg eller?” följdes av ett “seriöst?!” när det gick upp för studenten att vi inte fick en krona för att dela ut popcorn längs kravallstaketen mitt i natten. “Respekt alltså”, sa han innan han ramlade in på nattklubben.
Ja, ibland frågar man sig varför man lägger ner så mycket tid på sitt politiska engagemang. Frågan blir särskilt relevant i valrörelsetider. Vissa möten med väljare är helt fantastiska. På ett torg under en flygbladsutdelning tackade en äldre man så mycket för flygbladet. Han kom sedan tillbaka för att berätta att han var så lycklig över att för första gången få rösta i ett demokratiskt val. Jag kunde bara gratulera och han önskade mig lycka till. Då blir det plötsligt värt varenda popcornstrut.
Men valrörelsen består i stor utsträckning av en hel del slit. Att vänta i timmar för att få tag på de bästa lyktstolparna lagom till affischeringstillståndet träder i kraft vid midnatt. Att lyckas bli trött på sin egen röst efter otaliga samtal om regeringsfrågan. Att hantera gubbar som vill ventilera sina känslor över en kopp kaffe i valstugan. Visst måste man medge att valrörelsen stundvis har varit tuff.
Särskilt tuff har den kanske ändå varit för oss unga som är engagerade inom centerrörelsen. Vår politiska identitet formades under alliansåren och för oss är en samlad borgerlighet i regeringsställning det bästa som hänt inom svensk politik. Det var oerhört svårt att svälja det faktum att Centerpartiet placerades på vänstersidan i de dagliga opinionsmätningarna. Dessutom hade vi nog på känn att väljarna inte fullt ut skulle acceptera valbudskap som enbart hade gått ut på att gå i opposition mot Sverigedemokraterna, samtidigt som vi förlorat sakägarskap i många frågor. Natten innan valdagen dansade vi i valstugorna tillsammans med moderata ungdomsförbundet till “Sverige jobbar” och drömde oss tillbaka till Alliansens fornstora dagar.
På valnatten var det många känslor som infann sig samtidigt. Besvikelse över att Sverigedemokraterna vunnit så pass mycket mark, att Moderaterna tappat sin position som näst största parti och att Centerpartiet inte ens klättrade över sju procent. Stolthet över hur mycket vi hade kämpat under en månads tid för något vi tror på. Lättnad över att valrörelsen äntligen var över.
Valrörelse innebär en otrolig gemenskap, även över partigränserna. Därför kan jag med säkerhet säga att jag vet att de som med sin fritid som insats bidragit de senaste veckorna är otroligt trötta. Nu vilar vi upp oss och ser fram emot en ny tid i svensk politik - att få utveckla den politik vi får berätta om i 2026 års valrörelse!
