Gestens rötter går långt tillbaka i historien, men har i samband med de senaste veckornas händelseförlopp blivit en aktuell symbol för ilska, sorg och protest. Jag blir stolt, inte bara som centerpartist, utan också som svensk, när klippet sprids på internet.
Situationen i Iran är en mörk fläck på världens samvete. Den har gett mig magknip så länge jag kan minnas, och jag har sällan vågat hoppas på förändring. Sen kom nyheten om Mahsa Amini, som dog efter att ha gripits av moralpolis för att ha burit slöjan “på fel sätt”. Nyheten utlöste starka reaktioner, och resulterade i enorma protester. Nu har över hundra personer dött till följd av den våldsamma responsen mot demonstranterna. Enligt Amnesty var flera av dem barn. Trots detta fortsätter upproret, och drivs vidare av skolflickor. Över hela landet sliter nu tonårsflickor av sig sina sjalar och ger fingret mot bilder av ledaren Khamenei.
Mahsa Amini var 22 år gammal, precis som jag. Jag hoppas att hennes död inte var förgäves. Jag hoppas att världen kommer ihåg hennes namn och hennes öde. Jag hoppas att de har rätt, de som menar att Irans upplopp nu har passerat “a point of no return”. Folket har fått nog.
Precis som Abir Al-Sahlani är jag “så jävla trött på dessa gubbars mumlande”. Europa, och resten av det internationella samfundet, måste reagera och agera. Fler sanktioner mot Irans moralpolis har implementerats av USA, och ska diskuteras i Europaparlamentet redan nu i oktober. Jag hoppas att fler länder väljer att följa Bidens exempel. Den fria världen måste ta ställning på demonstranternas sida, och tydligt visa att kvinnors grundläggande rättigheter inte kan kränkas utan konsekvenser.
Det är något kraftfullt som pågår just nu, både i Iran och utanför. Denna höst är det fem år sedan #metoo-rörelsen slog igenom, och skapade en omfattande förändring för kvinnor i västvärlden. Jag hoppas att makten i sociala medier kan få spela en roll även i Irans historia. #Metoo visade oss kraften i vår digitaliserade värld, där fler röster får höras. Mina flöden på sociala medier är fyllda av iranska kvinnor, och allierade världen över, som visar motstånd och klipper av sig sitt hår till en version av Tom Odells “Another love”. Det slår mig hur jag, och troligtvis många andra i min generation, för resten av våra liv kommer att tänka på Irans frihetskämpar när vi hör musiken.
Det iranska styret har kontrollerat internet i flera decennier, och restriktionerna har dragits åt de senaste veckorna som respons mot protesterna i landet. Regimen försöker kväva demonstranterna, och folkets arga rop. Det minsta vi andra kan göra är att vara deras röster.
