Revolutionen vi får se just nu handlar inte om huruvida en kvinna ska tvingas bära hijab eller inte. Hijab är en futtig symbol i sammanhanget. En symbol som handlar om något mycket större: om kvinnornas rätt att få besluta om sitt eget liv. Det här är en rörelse som drivs från kvinnorna och flickorna själva. Jag är själv - med rötter i Mellanöstern - van vid att framför allt män ska ha åsikter om precis allting som rör mig och mitt liv. Hur jag klär mig, hur jag ser ut, vad jag äter, vem jag ska vara i en relation med eller inte, hur jag ska bete mig och agera. Det är inte frihet. Jag är så less på detta och att det fortfarande, idag 2022, är så många som tvingas leva på detta sätt. En förändring måste till stånd, och det är allas vår uppgift.
Kvinnorna i Iran har sagt att de kommer att ta kampen mot mullornas korrumperade regim i mål själva - men att de verkligen vill ha omvärldens röster som lyfter deras sak. Det kan tyckas vara en enkel och självklar sak i sammanhanget. Jag blev därför rent ut sagt förbannad när Josep Borrell, EU:s utrikesrepresentant, var i FN:s generalförsamling i New York för ett par veckor sedan. När världens hela ledarskap fanns samlat, och de hade omvärldens ögon och öron riktade mot sig, så hade han som en företrädare för våra demokratiska värden en gyllene möjlighet att lyfta kvinnornas situation i Iran. Han hade kunnat fördöma de fruktansvärda hemskheter som regimen begår just nu. Han valde att inte säga något. Inte ett ord.
EU - världens största union av demokratier - vars grundvärden vilar på mänskliga rättigheter, frihet, rättsstaten, måste kunna bättre än så. I talarstolen i Strasbourg avkrävde jag honom därför samma mod som flickorna och kvinnorna i Iran. Han måste sluta mumla och visa att EU står enat bakom deras feministiska revolution. Jag klippte mitt hår - en tusenårig gest för att visa på sin sorg och ilska som kvinnorna i Iran nu använder - mitt framför Borrell för att få honom att förstå och ta sitt ansvar. Som en politisk företrädare av hans dignitet förväntar jag mig mer av honom. Trötta politiker och mumlande pressmeddelanden räcker inte när det är liv som står på spel. Där de kan bli ihjälslagna och nermejade, där kropparna försvinner och dyker upp efter tio dagar.
Efter ett par veckor har EU nu beslutat om sanktioner mot det politiska styret, och personer och organisationer som har varit inblandade i morden på de kvinnor och flickor som har fått betala för sin frihetskamp med sina liv. Nu rör det på sig. Mullornas dagar är räknade. Jag är övertygad om att kvinnorna i Iran - vare sig de är kurder, perser eller azerier - kommer att nå frihet. Kanske inte idag, kanske inte imorgon - men det är inom räckhåll.
