Det är allvarligt läge, den brännande klimatförändringen borde överskugga allt, men ingen vågar riktigt berätta om att det är dags att ompröva en del av livets självklarheter, att vi behöver minska delar av vår konsumtion eller rentav avstå samtidigt som vi måste bli mer robusta i livsnödvändiga sektorer som till exempel livsmedelsproduktion och elförsörjning. Tyvärr vinner man inga val på det budskapet.
En havererad energipolitik i kombination med avstängda gaskranar från öst kan ge Europa en ”ryssvinter” som vi aldrig glömmer. Vi behöver sänka elkonsumtionen, dra på yllestrumporna och avstå en och annan dusch, inte bara sukta efter löften om kompensationer. Någonstans på klimatförändringens snabba färd mot ytterligare temperaturhöjningar så tappas den politiska trovärdigheten bort. Det är som om frågan är för stor, den blir övermäktig. Då får man försöka äta elefanten i bitar. Jag hade hoppats på en valrörelse inriktad på lösningar. Nu är debatten inriktad på att tillfredsställa de 15-20 procent som hypotetiskt är rörliga mellan blocken, de som vill fokusera på brott och straff, hårdare tag.
Andra allvarligheter kräver vår uppmärksamhet, det är fortfarande krig i Europa, Ukraina behöver vårt stöd, inflationen har tagit fart. Nästa års avtalsrörelse med högljudda krav på löner som kompenserar den minskade köpkraften kan stå landet dyrt. Kanske ser vi för första gången ett scenario där kommande generation inte per automatik får det bättre än sina föräldrar. Vi skulle behöva en tydlig regerande majoritet, men det verkar vara en nåd att stilla bedja om.
Det kommer att krävas mycket av den person som får uppdraget att börja sondera för en regeringsbildning. Det är inte alla i denna valrörelse som verkar besitta den kraften, klokheten och ledarskapsförmågan. Så när vi röstar räcker det inte längre att bara rösta ideologiskt, utan vi behöver fundera på vad vi får för rösten. Vem ska stå ytterst ansvarig för Sverige, det tål att tänkas på. Det är väl det som genomsyrar hela denna valrörelse, många ser tydligt vad de inte vill ha men vi vet inte vad vi faktiskt får istället. Möjligen blir det en gris i säcken.
Det skrämmer mig hur ogenerat vi importerat tonen från det USA som växt fram under Trumps tid i Vita huset. Vetenskaplig tilltro, eftertänksamhet och vida perspektiv står sig slätt när politiker börjar prata i oneliners. Det var bättre förr, jag saknar Reinfeldt och Hägglund och Barack Obama där ute i världen. Jag saknar lugnet, den varma humorn och en person som kan läka politiska polariseringar för att ta Sverige framåt efter söndagens val.
