Valet till Europaparlamentet närmar sig med stormsteg, och redan nu börjar stämningen att bli allt mer intensiv. Ingen som hängt med i svängarna kan ha missat det offentliga kaoset i Kristdemokraterna, vars lista numera toppas av den före detta M-märkta debattören Alice Teodorescu Måwe. Detta innebär givetvis ett hejdå till partiets europeiska frontfigur, Sara Skyttedal.
Det innebär också att samtliga Tidöpartier nu går in i valrörelse med listor där det finns moderata kopplingar i toppskiktet. Tröskeln till att hoppa från ett parti till ett annat verkar med andra ord bli allt kortare. I veckans extrainsatta avsnitt av “30 minuter” säger Sara Skyttedal att det minsann inte alls stämmer att det varit aktuellt för henne att ställa upp för Sverigedemokraterna – men hade hon fått frågan, hade hon säkert kunnat säga ja till det. Skyttedal menar att hon är en konservativ politiker först och främst, och att Sverigedemokraterna också är ett konservativt parti. Att bytet inte ens skulle ske inom den europeiska partigruppen EPP, som Moderaterna och Kristdemokraterna tillhör, verkar inte störa. Istället lyfter Skyttedal att hon kan hitta flera beröringspunkter mellan Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, bland annat vad gäller migrationsfrågan och brottsbekämpning.
Ja. Man kan börja fundera på om det egentligen är någon större skillnad på partierna numera, eller om politiken egentligen inte blivit en enda konservativ röra.
Och inte bara på den europeiska spelplanen – det märks på hemmaplan också. Personligen börjar jag känna att jag som borgerligt sinnad nu hade haft svårt att stötta Ulf Kristersson som statsminister, även om han rent hypotetiskt skulle göra sig av med Jimmie Åkesson som stöttepelare. För problemet, för en liberal och progressiv själ som jag själv, är ju egentligen inte att vare sig Kristersson eller Skyttedal närmar sig Sverigedemokraterna. Problemet är att de håller på att bli Sverigedemokraterna. Att värna det öppna samhället, den personliga integriteten och frihetliga principer verkar tillhöra det förflutna.
Ensamt är det nu, för den som inte gillar auktoritär konservatism. Tittar vi vänsterut blir det inte mycket bättre.
I veckan stormade det runt ett inlägg från SSU:s kommunikationskanal, där man kallar Ulf Kristersson för “PK-politiker” på grund av en satsning på kvinnor som far illa av relationsvåld. Samtidigt sprids klipp på Magdalena Andersson där hon menar att hon, till skillnad från “ultra-liberala” Ulf Kristersson, minsann alltid stått upp för en stram migrationspolitik. En kreativ historieskrivning, enligt oss som minns när Anderssons företrädare Stefan Löfven stod och lovade ett Europa som inte bygger några murar.
Avstånden blir kortare mellan parterna i den konservativa sfären – och för den som fortfarande värdesätter fri rörlighet, progressivitet och öppenhet finns allt färre alternativ att rösta på.
Jag är trött på att det är trendigt med konservatism. Längtar tills det blir coolt att vara liberal igen.
