Det är fantastiskt roligt när Daniel Ståhl och Armand Duplantis tar guld, man blir tårögd och glad för deras skull. Att det är en fjäder i hatten för Sverige som land gör kanske sitt till för många. Idrotten lyfter fram flaggan och nationalsången vid varje internationell tävling och det är kanske så det ska vara även om det ibland kan vara en plåga att höra den falska sången. Flaggan och nationalsången förenar människor, åtminstone är det väl tänkt så.
Media noterade att Armand Duplantis har lärt sig den svenska nationalsången och att han sjöng med. Han själv konstaterar att han vill visa svenska folket att han kan nationalsången och säger till Sportbladet: ” Vill man vinna en massa guld måste man kunna den.”
Och det kanske stämmer, särskilt för någon som inte är uppvuxen i Sverige och som därför kan känna att han behöver bevisa något. Daniel Ståhl har rimligen inte samma behov av att visa att han kan sjunga nationalsången. Han kan nöja sig med att glädjestrålande vråla ”jag är en viking” när han springer ärevarvet med svenska flaggan och ingen kommer med ifrågasättande kring det.
Men hur inkluderande är nationalismen i idrottssammanhang egentligen? Och hur sunt är det att ställa land mot land under idrottens paraply? Det är förstås en provocerande fråga mitt under olympiska spelen, men nationalism och dess mekanismer behöver alltid diskuteras.
På SVT Play ligger den utmärkta dokumentärserien ”Blågula hjältar” där Alhaji Jeng, friidrottskommentator och tidigare med i friidrottslandslaget, träffar andra idrottare och diskuterar rasism. Loui Sand, handbollsspelare, säger där att han inte sjunger med i nationalsången för han har aldrig känt sig inkluderad i Sverige trots att han adopterades från Sri Lanka som baby. Ett vittnesmål som smärtar att höra. Flera idrottare som är mörka eller svarta vittnar i programmen om sitt kluvna förhållande till att representera ett land vars invånare inte alltid har behandlat dem väl trots att de ofta är födda och uppvuxna i Sverige.
Man kan ställa den filosofiska frågan vad som skulle hända om en duktig idrottare öppet vägrade sjunga nationalsången? Och då menar jag demonstrativt, inte att mummelsjunga som de flesta verkar göra. För vissa människor är nationalsången närmast helig, men många svenskar har antagligen en ljummen relation till en sång som handlar om fornstora dagar. Att leva och dö i Norden är kanske heller inte drömmen för alla, hur konstigt det än kan låta.
Flaggan och nationalsången borde vara till för att inkludera och samla befolkningen, men har i stället lätt att framstå som exkluderande. Det är förståeligt att de idrottare som förvägrats tillhörighet i det svenska samhället inte är så sugna på att hylla den främsta symbolen för Sverige. Det är såklart bra att vara stolt över det land man bor i, men var går gränsen när det börjar bli osunt?
