Men en ung tjej i Odessa som jag följer på Twitter ringade in det en gång: ”Åter igen blir jag övertygad om att livet under kriget helt enkelt är en existens med uppskjutna förväntningar och planer på obestämd tid.”
Hon skrev det redan för ett år sedan och det är nog kärnan. Väldigt mycket av det som ingår i ett liv, och som man i fredstid tar för givet, sätts på paus. Resor, stora inköp, bostadsrenoveringar, yrkeskarriärer.
Många relationer går in i ett undantagstillstånd. Föräldrar, mest fäder, tvingas vara ifrån sina barn. Det sätter spår. Kärlekspar tvingas till distansförhållanden som åtskilliga av dem inte klarar av. Och hur förhålla sig till nya bekantskaper, nya relationer, med människor som när som helst kan ryckas ifrån en?
Undantagstillståndet syns inte nödvändigtvis för den som inte lever i det. Den välklädda, skrattande unga mannen på uteserveringen i Kiev kan om en månad befinna sig i en skyttegrav utanför Bachmut. Hans bästa vän är kanske redan där, vid liv eller inte.
Jag tycker inte om att säga att ukrainarna vänjer sig. För det går inte att vänja sig vid detta, inte egentligen. De lär sig bara fungera på det här nya sättet. Miljoner och åter miljoner människor bearbetar dagligen sina trauman – och utvecklar nya. Igen och igen i en rundgång.
En hel del av dem som lämnat Ukraina drabbas av skuldkänslor för att de valt säkerheten i stället för att leva med riskerna tillsammans med landsmännen i hemlandet. Jag känner eller känner till flera ukrainska kvinnor som meddelat att de är i västra Ukraina när de i själva verket är utomlands, eller som närmast ursäktande berättat att de korsat landsgränsen. Trots att de i de allra flesta fall knappast hade gjort sig själva eller någon annan en tjänst genom att stanna kvar.
Det här berör flyktingfrågan som sådan. Att vara flykting är tufft och det som flyktingar behöver är inte bara ”krav”, som är ett perspektiv som vår offentliga diskussion fastnat i, utan först och främst andrum och sedan upprättelse, en möjlighet att åter bygga upp sig själv. De behöver definitivt inte ett bemötande som förstärker osäkerheten och ett mottagande som gör att flyktingen dagligen tänker ”Hur länge låter de mig stanna här?”
Vägen till krigsslutet är för Ukrainas vänner densamma som tidigare. Det handlar om att stödja ukrainarna med det som de ber om: vapen, ammunition, soldatträning för att tvinga bort de ryska inkräktarna. Pengar för att hålla igång den ukrainska ekonomin och upprätthålla ett fungerande samhälle.
Men också om ett värdigt mottagande av de ukrainare som sökt sig till oss. Det sista är inte bara en fråga om humanitet gentemot dessa individer utan även om Ukrainas uthållighet i kriget. De som bidrar i Ukrainas kamp på hemmaplan fungerar bättre om de vet att deras anhöriga är trygga.
