I måndags nåddes vi av beskedet att Bengt Feldreich hade avlidit, 94 år gammal. Detta mottogs nog av de allra flesta med stort vemod. För bara en knapp månad sedan gick Arne Weise bort och nog känns det som om en liten bit av julen har försvunnit.
Bengt Feldreichs gärning sträcker sig över hela den svenska TV-historien. Han rapporterade om både månlandningen, omställningen till högertrafik och kungens och drottningens bröllop. Som utbildad folkskollärare var han en pionjär för populärvetenskap och kom att bli en av våra stora folkbildare. I 26 år ledde han ”Snillen spekulerar”, som han också startade, där årets Nobelpristagare samlas för ett rundabordssamtal där de delar med sig av sin forskning.
Som en televisionens nestor under så lång tid blev han ett bekant ansikte, och en bekant röst, för flera generationer. Äldre läsare känner honom redan från hans många vetenskapsprogram, och från underhållning så som ”Kvitt eller dubbelt” eller ”Tiotusenkronorsfrågan”. För de yngre är han främst julaftons berättarröst, något han varit sedan 1960.
Mycket har förändrats sedan Feldreich först började sända TV 1955. Från en kanal och den självklara samlingspunkten till dagens mångfacetterade medielandskap. Det TV-tittande som brukar beskrivas som att ”samlas vid lägerelden” blir allt ovanligare.
”Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul” är kanske ett av de sista exemplen på när människor just samlas kring den där elden. 2018 var det fortfarande årets mest sedda program med över 3,7 miljoner tittare. Feldreich fortsatte så sent som till förra året att spela in röster till nya filmsegment. Även om rösten med åren blev än djupare innebar det en kontinuitet och en trygghet i att det nya inkorporerades på traditionsenligt vis.
Bengt Feldtreich lämnar oss i vad som mycket väl kan bli en brytpunkt i medieutvecklingen. Public service har mist sin hegemoniska ställning och är nu skattefinansierad. TV-utbudet är enormt, och behöver inte ha så mycket med klassiska TV-utsändningar att göra, när nu streamingtjänsterna är en del av mångas vardag. Tablåtittarna är en minskande skara.
Detta brukar beskrivas i termer av en större fragmentering och färre gemensamma referensramar. Många höjer ett varningens finger för faran med så kallade ”filterbubblor”, när var och en helt fritt kan välja vilken information vederbörande ska ta del av så kommer valet falla på sådan som bekräftar den egna världsbilden.
Faran med det fria valet ska nu inte överdrivas och det har påpekats, bland annat av statsvetaren Peter Santesson, att vi i högre utsträckning var fast i filterbubblor förr i världen, bara att de begränsades utifrån istället för av eget val, och att fler var fast i samma.
Att låta Bengt Feldreich få representera det gamla blir då både ironiskt och orättvist, han som alltid blickade framåt och bevakade de tekniska landvinningarna. Snarare bevisar han och Kalle att vi allt jämt behöver en lägereld. Nuförtiden finns det bara fler att välja på. Det gör fragmenteringen större, men också mångfalden, och kanske kommer det också fortsatt finnas de som lockar nästan alla.
Eldvakten har nu gått av sitt skift, och lämnar över åt den framtid han alltid bevakade.
