Precis som vuxna människor när de återförenas med vänner och kollegor efter en tid isär, bubblar det ofta i barnen efter att få berätta vad som hänt sedan sist. Vad de har gjort, upptäckt och lärt sig under sommaren. Tyvärr möts en hel del elever då med förnumstiga påpekanden om att “vi pratar inte om sommaren, här ser vi framåt”. I någon sorts försök att skapa rättvisa för de barn vars föräldrar inte har stora ekonomiska resurser, lägger snusförnuftiga lärare en blöt filt över återseendet.
En del skolor har till och med gått så långt att man utifrån värdegrundsdokument avråder lärarna från att låta barn rita, skriva eller berätta om sina sommarlov, eftersom det kan bli jobbigt för de som inte gjort några långa semesterresor. Det är ett sätt att resonera som överför ett både trist och fyrkantigt vuxenperspektiv på barnen.
För en 8-åring eller 10-åring lägger sällan en värdering i antalet mil som avverkats i flygplan. Att ha lärt sig simma, varit hos mormor och morfar, spelat Fortnite, byggt en koja, hittat en orm eller ha hängt på stranden vid sjön är precis lika spännande att få berätta om som att ha varit i Grekland. Och om det nu är så att barnen jämför sig med varandra på ett osunt sätt - vilket man som lärare rimligtvis märker - är det ju också betydligt bättre att faktiskt prata om sommarlovet och markera att allt är lika bra, roligt och värdefullt. Det absolut sämsta är att lägga locket på.
Att tvärtom låta eleverna vid särskilda tillfällen som skolstart berätta för varandra och för pedagogerna vad de gör när de inte är i skolan är ett utmärkt sätt att lära känna barnen, deras personligheter, egenskaper och familjer. Ett sätt att skapa trygghet, bygga relationer och stärka band, men också att hitta nycklar till hur man skapar engagemang.
Låt därför barnen ta med sig sina erfarenheter och upplevelser från sommaren in i klassrummet. Låt dem rita grodor, skriva om Fortnite och visa snäckorna de hittade i Grekland. Låt dem vara barn.
