Vad är en rättvis ersättning? Frågan har aktualiserats i och med inspelningen av filmen ”Dag för dag”, där flera scener spelas in på Gekås i Ullared och Strandbaden i Falkenberg. Filmens statister betalas nämligen i presentkort, till ett värde av 350 kronor.
Den ringa ersättningen är mer regel än undantag när det kommer till statistjobb. En statist berättar om hur han på en annan inspelning blivit lovad en ersättning på 300 kronor för 12 timmars arbete, och sedan behövde bearbeta produktionsbolaget i månader för att ens få ut sin lön.
Att företag slarvar med löneutbetalningen eller bryter överenskommelser är naturligtvis oacceptabelt. Avtal är till för att hållas. Också lönen på 300 kronor för ett nästan dubbelt dagsverke verkar naturligtvis långt från skälig, särskilt när det rörde sig om en mångmiljonproduktion. Men är skälig och rättvis nödvändigtvis samma sak?
Filmproduktioner är beroende av att det finns statister. Samtidigt verkar intresset vara så stort att lönerna uppenbarligen inte behöver vara bättre, folk vill vara statister i alla fall. Statistföreningens ordförande Tommie Hansson tycker att det är problematiskt att det finns många som gör ”nästan allt de kan för att synas”.
Är då de statister som är villiga att arbeta nästan gratis osolidariska? För dem är upplevelsen tillräckligt mycket värd i sig själv för att inte vilja kräva större ersättning. Kan man kräva att de för andras skull ska avstå från uppdrag?
Att som arbetstagare konkurrera med låga löner kan naturligtvis väcka ont blod och vi vet alla hur infekterad diskussionen om utländsk arbetskraft kan bli.
Samtidigt är aldrig marknaden i sig orättvis. Den speglar bara den tillgång och efterfrågan som finns. Dessa förutsättningar behöver däremot inte på något sätt anses rättvisa. En i en mening rättvis ersättning kan alltså ändå påvisa orättvisor eller missförhållanden.
Damidrott burkar ofta kritiseras för att betala ut orättvist låga löner jämfört med herrarnas ofta väsentligt högre ersättningar. Under sommarens fotbolls-VM blossade denna debatt åter upp och många tyckte att det var skandalöst att de så framgångsrika damerna tjänade så mycket mindre än herrarna. Trots det var damerna prispengar en procentuellt större del av mästerskapets intäkter än vad herrarnas var under förutvarande VM.
Man fick alltså faktiskt en större del av kakan, det var bara att damernas kaka var så mycket mindre än herrarnas.
Problemet ligger här mycket djupare. Det handlar till viss del om attityder, herrfotboll är populärare än damfotboll och drar in större intäkter. Attityder går att förändra men är inget som är gjort i en handvändning.
Vad som däremot går att förändra här och nu är att se till att klubbarna inte bortprioriterar flickfotboll. Marknaden kommer aldrig ge helt lika utfall, men vi måste sträva efter att ge alla lika möjligheter att konkurrera på den.
På samma sätt kan det absolut betraktas som problematiskt att människor är beredda att godta oskäliga villkor för att få uppmärksamhet, en attitydförändring på det området skulle nog hela samhället må väldigt bra av. Samtidigt måste det vara upp till den enskilde huruvida man är beredd att tillbringa en dag på Gekås med Felix Herngren för ett presentkort och kanske en skymt på vita duken.
