Blir det Lindahl, Ådahl, Källström eller Thand Ringqvist? Emil Källström, tidigare ekonomisk-politisk talesperson, har sagt nej, och ingen annan har sagt att de ställer upp enligt SvD-artikeln, fast det är en sanning med modifikation: Ulrika Liljeberg, tidigare kommunstyrelsens ordförande i Leksand och numera riksdagsledamot, meddelade i Liberal Debatt (21/9) att hon är beredd att kliva fram.
Partiledarprocesser leder oundvikligen till allehanda namnspekulationer, men bakom personfrågorna finns politiska vägval. Frågan om vilken roll partiet ska spela i det nya landskap som formats efter januariavtalets fall är det som till sist kommer att avgöra partiledarvalet.
Fyrklöverpartiet står i en fyrvägskorsning, och det enda som partilandet tycks enigt kring är att man inte ska traska tillbaka längs den väg som Annie Lööf ledde dem in på. Idén om den breda mitten, att försöka få till någon form av storkoalition som kunde isolera såväl Sverigedemokraterna som Vänsterpartiet, dog förra sommaren. Inte ens Annie Lööf trodde i valrörelsen på tanken, utan meddelade istället att C skulle stödja Magdalena Andersson (S).
Den vänstersvängen skulle framöver kunna fullföljas genom att partiet under kommande mandatperiod går i opposition mot den borgerliga regeringen. Men följden av det kommer att bli politisk anpassning till de rödgröna och kliv bort från de övriga borgerliga partierna. Är centerpartisterna beredda att tona ned sina skattesänkningar för småföretag, att sluta kräva marknadsanpassningar av bostadsmarknaden, att kompromissa om strandskydd?
Det är tveksamt. Om stödet för Lindahl är någon indikation finns snarare en längtan efter en tydlig högersväng. C skulle återigen kunna göra gemensam sak med Liberalerna i att försöka stärka mitten, fast denna gång med spetsen riktad mot högerkanten. Varför inte ett "februariavtal" med den borgerliga regeringen, där centern kan begränsa SD:s inflytande och få liberala reformer?
Centerpartiet har lättare att hitta hem politiskt bland de borgerliga partierna, men en snabb högersväng skulle inte vara problemfri. Många av de mittenväljare som uppskattat Annie Lööfs agerande gentemot SD skulle i ett svep röra sig vidare. Vilka förutsättningar finns att växa, när man dessutom ska konkurrera med Liberalerna till höger om mitten?
Då återstår alternativ fyra: att köra rakt fram, eller annorlunda uttryckt att försöka inta en "äkta” vågmästarroll, något som bland annat partiets ungdomsförbund förespråkat. Centerpartiet skulle kunna gå till val utan att vara bunden till ett block och ge sitt stöd till de som utlovar flest liberala reformer.
En sådan riktning sätter sakpolitiken i fokus och bevarar det viktigaste från Annie Lööfs projekt – att försöka dra övriga partier in mot mitten – utan att samtidigt leda till lika mycket låsningar som "januaristrategin”. Inte minst är det ett vägval som skulle kunna få bred förankring i partiet. En logisk färdriktning i ett centerparti.
