Ledare 27/1. De rika blir rikare. Fattigdomen är extremt utbredd. Världens kvinnor gör obetalt arbete för 100 biljoner kronor per år. Välgörenhetsorganisationen Oxfam har släppt sin årliga rapport om ojämlikhet. Det kunde ha varit ett bra tillfälle att sätta ljus på fattigdomens orsaker, och på den utveckling som har och fortsatt kommer att förändra situationen.
Tyvärr hamnar goda poänger i skuggan av slentrianmässig kritik av kapitalism och stora förmögenheter, och en tro på att högre skatt på rika kan radera ut fattigdomen. Oxfam skriver exempelvis att en global förmögenhetsskatt på 0,5 procent hade kunnat finansiera 117 miljoner jobb inom välfärdssektorn de kommande tio åren. Det kan man förstås förespråka, men om man tror att det skulle göra några som helst avtryck på fattigdomen i världen är man mer än lovligt naiv.
Man missar dessutom den större poängen. Fattigdom minskar som ett resultat av tillväxt. Tillväxt uppstår som ett resultat av privata investeringar i företagande. Investeringar kräver kapital.
Sådant fanns det inte mycket av i Bangladesh innan deras textilindustri började växa. Landets fabriker har de senaste 20-30 åren blivit viktiga underleverantörer till stora internationella jättar som H&M, vars vd Karl-Johan Persson med säkerhet blivit rikare som ett resultat av fattiga textilarbetares hårda jobb.
Men det har även textilarbetarna blivit. Det är varken bistånd eller en stor expansion av offentlig sektor som gjort att Bangladesh minskat sin extrema fattigdom från över 50 miljoner människor till färre än 20 på 15 år, utan att ekonomin växt kraftigt under samma tid. Det har inte bara kommit landets rika till del, långt ifrån. Den genomsnittliga hushållsinkomsten tredubblades nästan mellan år 2000 och 2016.
Idén om att omfördela stora mängder kapital kan verka lockande i ljuset av stora ojämlikheter, men leder inte till några varaktiga förändringar eftersom de enorma förmögenheterna inte längre är så enorma när de ska fördelas ut på miljoner eller miljarder människor. Kanske är det därför Oxfam ägnar sig åt så kreativa räknemetoder. Som Gustav Juntti påpekar i en ledare i Jönköpings-Posten (21/1) innebär organisationens förmögenhetsmått att en välbeställd jurist kan räknas som fattigare än någon som inte äger någonting, bara för att den förstnämnda har studieskulder.
Världsfattigdomen har de senaste decennierna minskat med 150 000 människor varje dag. Millenniemålen som FN:s medlemsländer enades om år 2000 – att halvera den extrema fattigdomen på 15 år – nåddes redan 2008.
Sedan dess har dock takten avstannat, och om inte utvecklingen tar fart igen kommer målet om utrotad extremfattigdom till 2030 inte att nås. Frågan kräver alltså handling. Men det är tillväxt, handel och demokrati som kan göra skillnaden, inte omfördelning eller naiv antikapitalism.
