Vill vi ha felfria personer som politiker och andra sorts makthavare? Ibland hör man röster som menar att det är orimligt att kräva helt perfekta liv utan minsta snedsteg för alla som blir föremål för olika höga poster i samhället.
Som förtroendevald har du ett större ansvar än att följa det egna samvetet. De du företräder har rätt att ställa krav på dig att du håller fanan högt och utgör en förebild. Det som varit för länge sen kan ingen göra något åt, men hur du hanterar ditt uppdrag i nutid har du all makt över. Man gör ett val.
Som facklig förtroendevald kan du till exempel inte med äran i behåll acceptera att utföra arbete på obetald arbetstid.
Som förtroendevald politiker kan du inte använda din position för att utnyttja systemet för egen personlig vinning. Även om inget av det är brottsligt, rent juridiskt.
Den senaste tiden har en rad nyheter på olika sätt tagit upp politiker som kritiserats för olika saker. Riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl (L) hyrde en bostad av sin make och tog ut full ersättning för detta från riksdagen.
Cecilia Wikström, också (L), petades av partiet på listorna till EU-valet för att hon vid sidan av sitt uppdrag som ledamot i EU-parlamentet haft två styrelseuppdrag i svenska börsnoterade företag.
Maria Wetterstrand, före detta språkrör för Miljöpartiet, utsågs av regeringen att utreda möjligheten att ställa om flyget till fossilfria drivmedel, trots att hon själv är delägare i ett företag som arbetar just med att utveckla sådant bränsle.
I veckan som gick nåddes vi av nyheten att centerpartisten Eskil Erlandsson lämnar sina uppdrag efter att under en längre tid uppträtt opassande mot kvinnliga kollegor genom oönskad beröring.
Det är alltid allvarligt när förebilder och förtroendevalda beter sig olämpligt. När det som nu uppmärksammas en hel rad olika exempel under kort tid, påverkar det medborgarnas tilltro till systemen mer påtagligt.
Samtidigt riskerar vi att kasta ut en rad duktiga företrädare med badvattnet om det mer blir en moralisk än etisk diskussion kring vad som är rätt och fel.
Lika lite som vi vill ha felfria politiker vill vi ha politiker som lever helt isolerade från den omvärld de är satta att besluta om.
Ett parti som står upp för sin etiska linje, även om den ifrågasätts, får i längden större trovärdighet än det parti som agerar först när snedstegen uppmärksammas av andra eller av medierna.
Framför allt gällande Cecilia Wikström var partiet medvetet om hennes uppdrag och hade inte haft något att invända förrän SVT tog upp frågan.
Centerpartiet har sedan i höstas försökt få Eskil Erlandsson att gå självmant men agerade skarpt först när hans agerande blev mer allmänt känt.
Som alltid finns det säkert mycket information kring alla dessa händelser som av olika skäl inte kan meddelas i nyhetsrapporteringen. Men oavsett det vinner det parti eller organisation som har en klar och tydlig linje, oavsett om händelsen blir allmänt känd eller inte.
