Att Region Halland inte är en bra ägare till gamla historiska byggnader kan man lätt konstatera vid ett besök på Larsagården vid Katrinebergs folkhögskola. Är man det minsta intresserad av pietetsfull byggnadsvård blir man upprörd över regionens slarviga renovering av delar av gården med anor från 1700-talet.
Larsagården är en unik fyrlängad kringbyggd gård där några av husen är byggda på 1700-talet och några moderniserades på 1800-talet. Hembygdsföreningen i Köinge överlät 1959 gården till Landstinget Halland (numera Region Halland) och den flyttades från Köinge till utkanten av Vessigebro. På 1980-talet renoverades ett av husen interiört och det är tydliga spår av denna epok i inredningen – vad sägs om lysrör i taket och brunmurriga tapeter? Det är resultatet av en driftig rektor på folkhögskolan och tanken var att huset skulle användas i undervisningen.
Värre är att renoveringen av tak och fönster, utförda så sent som förra året, utförts med noll förståelse för byggnadens värde. Fönstren är aluminiumprofiler med ”fejk-spröjsar”, svårt att upptäcka om man inte går närmare, och tegelpannorna på taket är modernt jämna och släta. Det skär sig rejält mot byggnaden från 1700-talet som har grästak, och ladugård och lador som har halmtak. Det är uppenbart att regionens ansvariga tjänstemän saknar intresse och sannolikt också kompetens för att renovera den här typen av byggnader.
Trots att gården alltså donerats till landstinget vill man nu sälja. Beslut togs i juni, men det överklagades av Vessige-Alfshögs hembygdsförening. Nu är det upp till förvaltningsrätten att avgöra om beslutet är felaktigt eller inte. Hembygdsföreningen tycker att regionen ska leva upp till löftena som gavs i samband med överlåtelsen för drygt sextio år sedan.
Men att regionen inte är en bra ägare är alltså lätt att konstatera. Frågan är emellertid vem som kan tänkas vilja köpa Larsagården. Det handlar förstås delvis om priset, men visar regionen ett litet mått av det ansvar som de borde ha tagit långt tidigare behöver priset inte bli särskilt högt.
Regionrådet Helene Andersson (C), vice ordförande i regionstyrelsen, var självkritisk när hon sa till HN 26 juli att regionen inte är bäst ägare till gården.
-Jag är inte låst till om det blir en privat ägare eller inte, huvudsaken är att det blir någon som tar hand om byggnaderna på ett bra sätt och att man startar verksamhet, att det händer något på Larsagården, säger hon till undertecknad.
Även hembygdsföreningen ser förstås att Region Halland misskött Larsagården, men överklagar alltså ändå försäljningen. Det är mycket möjligt att det inte är juridiskt möjligt att sälja, med tanke på vad som kan stå i överlåtelsehandlingarna, men faktum kvarstår att regionen gjort sig omöjlig som ägare och förvaltare.
Oavsett vad juridiken säger behöver Larsagården tas om hand på ett bättre sätt. Regionen äger förstås fler byggnader och fastigheter, men det krävs ett speciellt intresse för så pass gamla byggnader. Att göra vanliga upphandlingar enligt normalmallen är uteslutet – det var antagligen det som gjorde att renoveringen häromåret blev närmast katastrofal, sett ur bevarandeperspektivet.
Larsagården är unik, men problemställningen är tyvärr inte det. Det finns många hembygdsgårdar i Halland, ja förstås i hela landet, som drivs av ideella föreningar vars företrädare dignar under ansvarsbördan. Krogsereds hembygdsförening sålde nyligen sin hembygdsgård eftersom de inte orkade ta hand om den, men den är inte lika gammal som Larsagården. Andra hembygdsföreningar kommer förr eller senare att stå inför samma problem. Så hur ska vi ta hand om kulturarvet från förr? Region Halland är huvudfinansiär för Stiftelsen Hallands länsmuseer tillsammans med Halmstads och Varbergs kommuner. I regionens uppdrag kring regional tillväxt ingår att utveckla kulturen i länet. Detta görs bland annat i "Hallands kulturstrategi och kulturplan" som löper 2024 ut. Trots att regionen är dålig på själva förvaltningen av Larsagården borde man kunna se till helheten för historiska byggnader i länet. Strategi och planer passar antagligen regionen bättre än byggnadsförvaltning.
Även annat kulturarv, som till exempel Bexells stenar, behöver säkras inför framtiden. Att vara beroende av små hembygdsföreningar för skötsel är tyvärr inte hållbart i längden. De ideella krafterna riskerar att sina. Därför måste Region Halland ta ansvar för den kulturhistoriska helheten så att kulturarvet inte förfaller.
Läs mer: Hembygdsförening överklagar försäljning av 1700-talsgård
