Ingen har väl satt tonen i debatten som Sara Skyttedal – som kan beskrivas som kristdemokraternas svar på Hanif Bali. Det sunda i den argumentationsnivån kan diskuteras. Men när hon får svar med samma mynt ylas det i KD-lägret. Ledande drottningmakare kanske tycker det är listigt att låtsas som om Fredrick Federley trampat sönder glastår.
Men låt oss därför, för den eventuellt oinvigde, köra en snabb recap på Skyttedals bästa (värsta).
Sara Skyttedal är DÖ-grävaren som skålande i champagne medan hon gick över alliansliket. Hon är politikern som köpte en opinionsundersökning för att dra undan mattan på en oönskad partiledarkandidat. Hon är förortstjejen som har smakat på ”livets hårda skola” men som inte drar sig för att elitistiskt markera mot exempel människor som inte är snabba nog i flygkön, alternativt väljer bort flyget, eller anses för unga för att ta på allvar i klimatdebatten. Skyttedal är exhibitionisten vars masterplan är att göra KD till ”ett äkta högerparti”.
Och sist, men inte minst, är hon den före detta allianspartnern som öppet har kallat centerpartister och liberaler för ”bedragare, klåpare och landsförrädare”. För det senare är ju vad quislingar betyder.
Vi talar alltså om ett vokabulär som alltför väl känns igen från den självutnämnt ”socialkonservativa” undervegetationen. Det är Sara Skyttedal alltför smart för att vara omedveten om.
Svinaktigt beteende? Jo, Skyttedal har serverat skolexempel. Men när kristdemokraterna skall slå tillbaka den hårt skruvade bollen från Fredrick Federley är det honom KD vill kalla gris. Rimligt? Döm själva.
Att vi ännu inte sett slutet på det pågående ordbråket mellan KD och C – som den här gången initierades av att Federley attackerar Skyttedal för hennes tidigare kritiserade tvekan i valet mellan Ungerns Orban och Frankrikes Macron – är högst sannolikt. Det finns inga varmare känslor mellan partierna längre. Och huvudorsaken är just den masterplan som Skyttedal med flera har för partiet – en plan som de facto rimmar illa även med åsikterna hos flera partimedlemmar. KD har tidigare varit ett parti där mildare socialliberaler satt dagordningen. Den tiden är förbi.
Faktum är att ett av huvudskälen till att Sverige inte har en alliansregering är de liberala partiernas osäkerhet kring hur långt högerut KD är beredda att dra – här hemma och på den europeiska spelplanen. Att KD inte vill bli SD, är en sak. Men i ett läge där närmandet väcker skepsis även internt borde politiska motståndares ifrågasättande inte förvåna.
Kommer kritiken i alltför hårda ordalag? Tja, man kan lika gärna kalla det ”don efter person”. Att KD nu vill sätta martyrkrona på en partikamrat som medvetet odlat sin mean-girl-image är ganska töntigt. Vad beträffar sågningar görs de ibland lika bra av partikamraterna. Självaste Alf Svensson, har ju kallat Sara Skyttedal för ”ett hot mot den europeiska gemenskapen”.
