Jag har sett Hedenmos program tidigare, med olika typer av gäster. När det är politiker är hon ofta lite tuffare, vilket är rimligt när det handlar om beslutsfattare. Men gentemot Mattias Karlsson märktes inte mycket av någon tuffhet. Tvärtom saknades rimliga följdfrågor när Karlsson svepte med påståenden som ”10000-tals våldtäktsmän” och ”kulturmarxism”.
I Agenda strax efter tilläts en republikansk lokalpolitiker i USA vräka ur sig lögner under flera minuter, syftet var oklart och inget försök att bemöta lögnerna gjordes heller.
I stället är SVT ängsliga i sin ambition att vara neutrala, samtidigt som man ska följa den så kallade demokratiparagrafen. Ängsligheten gör att SVT tar konstiga beslut. Under partiledardebatten inför valet 2018 kände sig programledarna tvingade att kommentera Jimmie Åkessons uttalande om invandrare trots att hans påstående genast bemöttes på ett kraftfullt sätt av Annie Lööf. Syftet var förstås att följa demokratiparagrafen, men det blev ändå olyckligt. Det blev fullkomligt orimligt att ge sig in i en partiledardebatt på det sättet, när Åkesson dessutom hade fått mothugg i frågan. Att SVT nu släpper fram mysprogram där liknande uttalanden görs tyder på en inkonsekvens och på att man inte vet hur man ska vända sig.
Ängsligheten märks i många program, inte minst under rapporteringen före och efter USA-valet. Det kan troligen bero på att människor även i Sverige går på Trumps retorik och som även är snabba att dra en lans för SD så fort partiet kritiseras. Då får SVT en besvärlig balansgång, vilket blir konstigt om de nu försöker följa demokratiparagrafen. Det är en helt annan ton i Nyheterna på TV4. Där finns ingen ängslighet och där vågar man till och med skoja även under nyhetsprogrammet.
Det finns en utbredd missuppfattning i Sverige att man inte får kritisera ett parti som lockar nästan var femte väljare. I USA är närmare hälften av befolkningen Trumpanhängare. Att inte kritisera Trump och hans kuppliknande försök den 6 januari vore förstås vansinnigt. Det är inte väljarna som kritiseras, det är ledarna. Och det måste vi fortsätta med, både i Sverige och internationellt, om vi vill behålla en demokrati värdig namnet.
