Ett par röda barnskor. En sliten resväska. Och fårade ansikten. Grått hår kontrasterar mot vakna ögon. Människorna, som tar till orda med en knapptryckning, berättar om skräck, död och outsäglig grymhet.
Det går inte att värja sig. Snart sitter en medelålders kvinna på en museibänk och gråter stilla. Två små barn vandrar in. De tittar till. Vänder sig till pappan.
– Varför är hon ledsen, viskar en av flickorna.
Han tar henne i handen. Men jag hör inget svar. Kanske är det för att även hans röst stockar sig. Utställningen på Historiska museet kan ha den effekten. Och det är precis som det ska. För om inte Speaking Memories väcker både känslor – och vilja till motstånd – kan vi åter gå förlorade.
Tänk om vi kunde få hit utställningen!
Har vi en chans, nu när den lämnat huvudstaden för en turné landet runt?
Projektledare Susanna Zidén blir glad över frågan. Och hon har ett glädjande besked. Om våra halländska politiker och museichef förstår att se möjligheten kan de fånga tillfället!
– Nästa vår finns en öppning i vårt turnéschema, säger hon.
I dagarna landade utställningen i Karlstad. Om intresset där blir lika stort som i Stockholm återstår förstås att se. Men att fler svenskar får betrakta de unika föremålen från Auschwitz – och ta del av alla starka berättelser – känns mer angeläget än på länge.
Karlstad är, liksom Varberg, en av de kommuner som utmärkt sig vad gäller nazistisk aktivitet. I Karlstad stövlade bruna löss in och störde ett fullmäktigemöte för ett par år sedan. I Varberg minns många den avskyvärda störningen under en föreläsning med förintelseöverlevare på PS-gymnasiet för fem år sedan.
Men även en helt vanlig vardagskväll lämnar ynkliga klottrare då och då fula spår på Varbergs husväggar och elskåp. Dessa ”förintelseförnekare” är de fejkade nyheternas ursprungsklientel. Inte ens när bevisen stirrar dem i ögonen ramlar polletten ner.
Att hjärntvätta en begränsad grupp mottagliga individer är alltför enkelt. Därför finns det en rad extrema sekter som förförts av allt från nazism och islamism till djurrättsaktivism.
Tyvärr har samtliga blivit mer aktiva på senare år. Extremism tenderar att göda extremism. Men även den samhälleliga glidning som sker i Sverige, Europa och USA får de vilsegångna att vädra morgonluft.
I förra veckan hölls en minnesstund för Förintelsen i riksdagen. Bland inbjudarna stod Björn Söder – SD-politikern som deklarerat att judar inte kan vara svenskar
”De överlevande som förbereder sig för en dag då de i vänners krets kan minnas sina mördade nära och kära, måste också förbereda sig för att möta representanter avlade av samma ideologier som deras föräldrars mördare! skrev Hédi Fried i DN.
Den kända psykologen och förintelseöverlevaren, som också har sin givna plats i Speaking memories, ägnar sina sista år åt att aktivt varna för dagens utveckling.
Radikalisering, normalisering, misstänkliggörande av det främmande, öppet förakt för och förskjutande av tiggande romer – listan kan göras lång.
– Det är normförskjutningens mörka stig vi vandrar, konstaterar Fried.
Gör hon för kreativa paralleller? De politiker och opinionsbildare som själva bidrar till normförskjutning har ett egenintresse i att vilja insinuera sådant. Att förintelseöverlevarnas visdom förringas är tyvärr också ett dystert tecken i tiden.
”Jag säger till mina barn och barnbarn att de ska vara uppmärksamma. Vad som hände kan hända igen”.
Varningen uttrycks i ”Speaking memories”. Och snart kan vi inte längre kommunicera med förintelseöverlevarna annat än genom sådana hologram som skapats för utställningen. Men det är ett intelligent sätt att använda modern teknik för att göra historien levande.
Vår historia. Den saken är viktig att understryka. Förintelseöverlevarnas berättelser är nämligen också våra. Det vore fint och viktigt om Hallands Kulturhistoriska museum kunde öppna portar och rum för utställningen.
