Åter nås vi av nyheten om ett terrorattentat. Åter igen med dödlig utgång. Två människor har mördats och flera skadats i tyska Halle i vad som nu har bekräftats ha varit ett antisemitiskt terrorbrott. Målet var en synagoga där församlingen samlats att fira yom kippur, men den låsta dörren bar när gärningsmannen försökte ta sig in.
Varje terrorattentat är en unik tragedi. Varje gång är det nya familjer som förlorar sina nära och kära. Sammantaget bildar de också ett våldsamt mönster som kan upprepar sig oavsett gärningsmannens motiv och ideologi.
Terrordådet i Halle bär likheter med sommarens attentat i norska Bærum. Den gången var målet en moské. Där kunde också en låst dörr hindra gärningsmannen och tack vare det rådiga ingripandet av församlingsmedlemmar krävde det attentatet inga dödsoffer.
Precis som i Bærum har polisen kunnat gripa gärningsmannen i Halle, vilket förhoppningsvis kan ge oss ökad förståelse om den miljö som han radikaliserats i och framför allt hur den snärjer nya våldsverkare.
Terrorismens mönster sicksackar sig fram mellan olika extrema bevekelsegrunder. Bara några dagar innan attentatet i Halle dödades fyra människor på en polisstation i Paris av en anställd i vad som visade sig vara ett islamistiskt motiverat terrorbrott. Här blev polisen tvungen att skjuta gärningsmannen som verkar ha radikaliserats av den islamistiska terrormiljön han var satt att bevaka. Väsensskild och på samma gång mycket lik den högerextrema.
90-talets och det tidiga 2000-talets islamistiska terrorattentat präglades av storslagna och förödande attentat. Efter attacken mot Pentagon och World Trade Center 2001 följde en rad fruktansvärda bombdåd: Bali, Madrid, London, Bombay, för att inte tala om de otaliga attentat, ofta med självmordsbombare i Mellanöstern och Centralasien. Listan kan göras plågsamt lång.
Det storslagna i förödelsen var en utarbetad strategi. Ödeläggelsen och det stora antalet döda vid varje attack innebar nationella trauman.
På senare år har bombdåden lyckligtvis blivit färre. Säkerhetsarbetet verkar här ha givit frukt. Tyvärr har terroristerna hittat nya sätt att bringa död och förstörelse.
I Halle användes handeldvapen och granater, i Bærum ett gevär, i Paris bara en kniv. Europa har de senaste åren sett mycket förödande attacker utförda med vanliga fordon. Här är det alldagliga en del av det skrämmande.
Det sker i form av vad vi kan kalla en franchiseterrorism, lösare organiserad i celler och grupper eller bara enskilda individer. Konceptet finns tillgängligt några knapptryck bort, precis som den stödstruktur av likasinnade som gör sitt bästa för att radikalisera fram nya terrorister. Den våldsbejakande islamismen och vit makt-rörelsen fungerar på förvånansvärt likartade sätt.
Högerextremisterna angriper dem de anser som inkräktare och de militanta islamisterna dem de anser avvika från den rätta läran. Framgång räknas i antal civila dödsoffer och i mitten av detta befinner sig den judiska befolkningen i en antisemitisk kniptång. I judehatet överlappar högerextremismen och den militanta islamismen också ideologiskt.
Varje terrorattentat är en unik tragedi. För de efterlevande är det svårt att ge tröst. Den enda som finns att ge är att terrorismen mycket sällan segrar. Efter de fasansfulla attackerna har städerna rest sig igen. Parisarna går fortfarande på café, londonborna till puben och stockholmarna längs Drottninggatan. I all sin grymhet förblir terrorismen påfallande impotent.
