Socialdemokraterna har åter börjat prata om vinster i välfärden. Januariavtalet satte munkavle på dem i frågan, men avtalet har fallit och nu är det fritt fram. C-ledaren Annie Lööf kan inte längre näpsa socialdemokrater som yttrar sig kritiskt om privat välfärdsföretagande. När Socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad talade under den digitala Almedalsveckan (7/7) blev därför vinstfrågan ett stort nummer. Det är ett försök att täta läckan på babord sida, där väljare försvinner iväg till en rakryggad Nooshi Dadgostar (V).
Men vinstfrågan är inte lätt, ens för S. Många väljare är skeptiska till vinstuttag i privat välfärdsföretagande, men vill samtidigt kunna välja vårdcentral, skola och äldreboende. Socialdemokraterna kan inte gå till val på slopad valfrihet, men däremot på exempelvis vinsttak. Problemet, verkligheten, får man hantera efter valet.
Ett vinsttak skulle göra det mindre attraktivt att exempelvis starta och driva ett företag som säljer höftledsoperationer. Det skulle gå ut över alla som köar för att få en sådan operation, men också över landets skattebetalare – och de regionpolitiker, inte minst från Socialdemokraterna – som försöker se till att människor får en operation inom rimlig tid.
Privata vårdföretag är nämligen ett prisvärt komplement till de stora regionsjukhusen. Ett privat företag som opererar gråstarr eller trasiga höftleder på löpande band ger i regel samma goda vård som det stora sjukhuset, till en lägre kostnad. Det ligger i det privata företagandets natur att man effektiviserar processer. Regionernas sjukhus måste dessutom ha beredskap för akuta och komplexa ingrepp, vilket kräver en större vårdapparat. Därför blir deras rutiningrepp, som höftleds- och starroperationer, dyrare än de mer strömlinjeformade privata vårdgivarnas. Detta vet de socialdemokratiska regionpolitikerna.
I skolan och omsorgen finns inte samma uppenbara effektivitetsvinster av privat företagande. Däremot har valfriheten ett värde i sig. Samtidigt finns det aspekter av privat företagande i dessa sektorer där borgerligheten varit naiv, och där Socialdemokraterna skulle kunna plocka välförtjänta poänger i valrörelsen. Självklart bör samtliga aktörer som sysslar med myndighetsutövning – vilket skolor gör när de sätter betyg – omfattas av offentlighetsprincipen. De friskolekoncerner som sätter glädjebetyg måste hanteras. Det senaste året har gett flera exempel på vanvård inom stora omsorgskoncerner, bland annat Attendo. Det går inte heller att effektivisera bort medarbetare i omsorgen. Såväl upphandlande kommuner som IVO, Inspektionen för vård och omsorg bör ställa högre krav på personaltäthet. Men risken är att valrörelsesvettiga socialdemokrater ropar på enkla lösningar i högt tonläge, snarare än konstruktiva vägar framåt.
För att stoppa väljartappet till V kommer S vilja driva en radikal valrörelse. ”Stoppa vinsterna i välfärden” blir bättre på valaffischen än ”inför offentlighetsprincipen och extern betygssättning”. Men sanningen är att Socialdemokraterna, mellan valen, är ett pragmatiskt mittenparti. Förhoppningsvis agerar man som ett sådant även på välfärdens område.
