Ledare 7/1. En familjehemsplacering kan bli ett barns räddning - men ibland också dess fördärv. Genom en anmälan till Falkenbergs kommun påminns vi åter om att forna dagars änglamakerskor hade ett slags sentida efterföljare. Det känns fel att kalla dem fosterhems-"föräldrar". De som vanvårdade, slog eller våldtog de olyckliga barn som hamnat i deras vård drevs uppenbarligen av andra krafter än viljan att ge barnen kärleksfulla hem.
Att bristen på upprättelse, i form av ett ekonomiskt plåster på såren, driver en lång rad utsatta att stämma de kommuner som bar placeringsansvaret är förståeligt. Summan som begärs av Falkenbergs kommun är inte tagen ur luften. Den motsvarar det schablonbelopp som regeringen lovade skulle utgå till vanvårdade barn - som ersättning för det lidande de utsatts för.
Det sorgliga var att strax över hälften av alla de barn som sökte ersättning inte fick en krona. Det fick Göran Johansson, som ledde vanvårdsutredning, att rikta kritik mot hanteringen.
– Det är ju utan jämförelse en skrämmande hög siffra. Det brukar ligga på 10- 20 procent i vissa länder och vi hade trott att det skulle vara betydligt fler som skulle få ersättning, sade han i en SVT-intervju 2016.
I vissa fall hände det att ett av fosterbarnen, som vistats i samma hem, fick ersättning medan det andra nekades. Ibland kunde avslaget hänga på misskötsel i kommunernas arkiv - i andra fall står det oklart varför bedömningarna blev så olika.
Av de tre, tidigare fosterbarn som nu stämmer Falkenbergs kommun, har två fått avslag av den kritiserade ersättningsnämnden. Men de, likt cirka 400 andra drabbade fosterbarn som advokat Monica Crusner företräder, har alltså inte upp.
Att Falkenberg, likt en rad andra kommuner, avvisar anspråken är inte förvånande. De tvår sina händer. Den historiska skulden ska inte belasta dagens skattebetalare, resonerar man.
Det kan förstås diskuteras vilken nivå i samhället som bör ta ansvar för alla dessa övergrepp - och ge någon form av kompensation. Men eftersom vanvården vanligen är ett resultat av bristande hantering och uppföljning av vården av omhändertagna barn, så är det principiellt beklagligt att det har varit så lätt för myndigheterna att slå ifrån sig.
Kanske krävs det, vilket Monica Crusner påtalar, att fallen drivs vidare till Europadomstolen.
Hur dåtidens fall hanteras har också bäring på nutidens familjehemsvård. Trots att tillsynen förbättrats händer det än i dag att barn placeras i dysfunktionella familjehem.
Sedan 2018 finns det dock ett tillkännagivande i riksdagen, efter en KD-motion, om att kommunen bör göras skadeståndsansvarig när ett barn eller en ungdom som har utsatts för övergrepp efter att har omhändertagits av sociala myndigheter. Tillkännagivandet behandlar inte retroaktiv skuld, men är en bra riktningsvisare framåt.
