Ledare 23/12. I Moderaternas Varberg har äldre dementa reducerats till spelpjäser som kan flyttas om. Det har socialnämndens ordförande visat mer än en gång – nu senast i samband med förslaget om att tvinga bort äldre från Fogdevägen för att ställa om det till LSS-boende.
Tack och lov körde Centern och Socialdemokraterna över den M-ledda majoriteten. Det fick Erland Linjer att surna till och prata om illavarslande konsekvenser.
– Nu drabbas familjer där personer med LSS-beslut måste bo kvar hemma. Föräldrar går isär eller tvingas gå ner i arbetstid, sade han.
Det är allvarligt att Varbergs inte har lyckats bygga ikapp, eller på annat sätt möta behovet av LSS-boenden. Men varför ansågs det åter vara självklart att sköra äldre skulle rädda situationen? Är det inte så noga för att de demenssjuka redan är "borta", eller för att de ändå snart ska dö?
Om nu de aktuella individerna inte anses värda en human omsorg, låt oss för all del använda Linjers argument emot. För även äldre behövande har familjer som drabbas när omsorgen brister. De kan ha kvarlevande partners hemma - som känt ångest och kanske press att "ta tillbaka" anhöriga som egentligen inte kan vårdas i hemmet. De äldre har också ofta barn, som blir oroliga och frustrerade när det får besked om att föräldrarna riskerar att bli lidande.
– Jag tycker det är fult att sätta grupper mot varandra, sade Turid Ravlo Svensson (S), som dessutom påtalade att informationen om tänkta förändringar kom orimligt sent.
Hon har rätt. Bådadera är fult. Men allra värst är att det finns ett mönster i spelet.
Det som var på väg att hända nu var en dyster upprepning av processen kring Ängslyckan för ett par år sedan. Även då var det fråga om att bygga om demensboende till LSS-boende. Och även då valde ansvariga politiker, in i det sista, att mörka. När HN begärde handlingar stämplades de som arbetsmaterial - och behövde därför inte omfattas av offentlighetsprincipen. Det senare ett kryphål som offentliga myndigheter missbrukar i allt högre utsträckning.
Anhöriga har liknat tvångsförflyttningar av äldre med dödshjälp. De har en poäng. Dementa äldre svarar inte väl på miljöombyte, eller hög omsättning av personal. Rubbas rutinerna kan demensen snabbt förvärras. Detta måste kommunen hela tiden ha med i beräkningen.
Att socialförvaltningen - i kristider - gärna talar i termer av kostnadseffektivitet må vara förståeligt. Men det finns ett slags storhetsvansinne i den ständiga strävan att samla omsorgsbehövande människor – från förskolebarn till äldre – i allt större enheter. Stort passar inte alla – varken för "brukarna" eller personalen.
I ett läge där det råder brist på utbildad personal inom vård- och omsorg finns alla skäl att värna den personal man har och se till att det finns bredd. Mindre enheter uppskattas av både vådtagare och anställda.
