När hårda tag och snabba förändringar ska införas blir det inte alltid som man tänkt sig. Den strikta migrationspolitik som förespråkas både av den sittande regeringen och tidigare S-ledda regeringar skulle förhindra att kriminella vistades i Sverige, trygga arbetsvillkoren på den svenska arbetsmarknaden och förbättra integrationen. Resultatet har istället blivit att företagare, hårt arbetande människor och barn vars enda hem någonsin varit Sverige, utvisas. Blev det verkligen som man tänkt sig?
Det är få som står bakom en princip om att människor som kommer till Sverige och arbetar, betalar skatt och gör rätt för sig ska utvisas. Än mindre om de arbetar inom de många bristyrken vi behöver arbetskraft till. Det är nog ännu färre som vill utvisa internationella forskare eller barn som levt hela sina liv i Sverige. Ändå står vi här idag. En direkt konsekvens av att migrationen skulle minska, och det fort.
För ett antal år sedan var debatten om de så kallade kompetensutvisningarna högaktuell. Fall på fall uppdagades där människor som kommit till Sverige för att arbeta utvisades till följd av mycket små misstag, ofta från arbetsgivarens sida. Få politiker stödde denna ordning, men de var helt enkelt inte kapabla till att förändra det strikta regelverk de själva skapat. Ett av de mest uppmärksammade fallen under denna tid var pizzabagaren från Jokkmokk som Migrationsverket ville utvisa till följd av en lönemiss på 460kr. Efter att juristerna på Centrum för Rättvisa engagerat sig i pizzabagarens mål ändrades beslutet 2017 och han fick stanna i Sverige. Målet blev ett startskott på en förändring där de mest flagranta kompetensutvisningarna upphörde. Detta skedde tack vare domstolarna och flitiga jurister, inte lagstiftarna.
Denna förändring har dock inte satt stopp för alla orimliga utvisningar, och det framstår inte som att lagstiftarna har lärt sig av sina misstag. Flera fall har på senaste tiden uppmärksammats i media. En nioårig flicka som föddes i Sverige och som bott här hela hennes liv ska utvisas ensam till ett barnhem i Albanien, trots att familjehemmet hon bott i under nästan hela hennes uppväxt har vårdnaden om henne. Flera svenskfödda barn till utländska forskare har fått ett utvisningsbeslut av Migrationsverket, med en förklaring om att de borde sökt uppehållstillstånd innan de reste in i landet. Ett omöjligt krav att uppfylla då de nyfödda barnen aldrig befunnit sig någon annanstans. Och nu senast en rad arbetskraftsinvandrare som inte kan få arbetstillstånd för att de inte lever upp till det nya lönegolvet, vars krav på 80% av medianlönen och därmed 27360kr i månaden överstiger de kollektivavtalade lönerna för många bristyrken. Därmed går Sverige miste om helt nödvändig arbetskraft.
När opinionen och politiker höjde sina röster för en betydligt stramare migrationspolitik kan det för de allra flesta knappast varit detta som var syftet. Krav på snabba förändringar har dock orsakat dessa konsekvenser, och lagstiftarna verkar ovilliga att laga det system de skapat.
När uppskattade kollegor försvinner, barn födda i Sverige placeras på Albanska barnhem och när det saknas förskolepedagoger, lärare, svetsare, barnmorskor eller lokförare i framtiden måste vi ställa frågan – var det värt det?
