Jag har i olika debattartiklar framfört kritik mot riksdagens ålderssammansättning. Nu känner jag behov av att be den nya partiledaren som förhoppningsvis blir statsminister att se över ålderssammansättningen även i regeringen och dess kansli. Där behövs äldre, kloka, erfarna människor med lång erfarenhet av kneg bland vanligt folk för att möta de frågor och problem, som kommer upp på bordet. Det räcker inte med politiskt arbete och politisk karriär. Det omdöme som idag krävs av våra beslutsfattare fordrar erfarenhet av tidigare skarpa lägen. Många namn på flera såna har nämnts i media.
Den värsta frågan en politiker verkar vilja få är: Vilket ansvar har du? Använda en avledningsmanöver lyckas med en del journalister, om ett kollektivt ansvarstagande inte fungerar, övergår svaret att redogöra vilka andra som borde ha agerat eller borde ha varskott om problemen.
Hedersmannen Löfven är van med konsensus kring ett förhandlingsbord. Många gånger hade det behövts hårdare nypor. Kan man säga att S och MP är ett regeringsblock? Jag anser att de blockerar varandra i en mängd frågor och resultatet blir ett långdraget beslutsfattande eller en obeslutsam undanmanöver.
Jag tror de svenska politikerna har en socialdemokratisk välfärdspolitik i ryggmärgen och att det är hur den ska fördelas det käbblas om. Därför vore en samlingsregering lika bra som en minoritetsregering.
I många övergripande frågor råder samsyn mellan flera partier. I de lokala parlamenten gäller korsvis samarbete. Det ledarna i Stockholm säger går inte hem i den lokala verkligheten.
Vår centralförvaltning stammar från 1600-talet och har under århundraden modifierats i olika avseenden. Nu krävs en ordentlig översyn. Varken kommuner eller regioner har förmågan att själva hantera kriser och samordning. Alltfler problem och frågor blir så övergripande att de måste lösas ovanför de lokala preferenserna. Självklart kommer alla förtroendevalda och tjänstemän att spjärna emot. Det gäller makt, inflytande och arvode.
Här krävs det hårda nypor. Demokratin fordrar att laget gäller framför jaget. Och det är det nationella laget det gäller. Det fordras säkert många förhandlingsrundor och kompromisser. Men till slut fordras att någon slår näven i bordet och säger att beslut ska fattas. Det ingår i det demokratiska spelet.
Vi har en bra fungerande demokrati i Sverige på det lokala planet. På det nationella planet måste vi förändra spelreglerna så att hela landet platsar, att inte bara storstadsregionerna tar plats.
Det sägs av alla att hela landet ska leva. Då måste man också ge syre och näring. Vi har även en del försyndelser gentemot minoriteter att betala för. Det finns mycket vi har kvar att göra.
Alf Hjertström