Året var 1950, jag gick sista året i realskolan. Jag tränade min kropp nästan varje dag, jag satsade allt på att bli ”bäst i världen” i min idrott. Vissa dagar tog det emot men för det mesta kände jag stor motivation. Jag ansågs ha viss talang men blev ändå ständigt bara tvåa. Detta sporrade mig dock att träna än hårdare. En dag skulle jag vara bäst och vinna.
Jag kvalificerade mig till ”årets viktigaste tävling” – halländska skolmästerskapet i Varberg. För att jag skulle komma dit i bästa form serverade mamma mig extra hälsosam och näringsriktig föda i flera veckor.
Tävlingsdagen kom, några tiotal entusiastiska klasskamrater satt på läktaren i idrottshallen. Jag stod blickstilla bredvid höjdhoppsribban, mina ben skalv, jag hoppade och jag klarade höjden. Jag klarade några höjder till men blev till slut, ännu en gång, bara tvåa i stående höjdhopp. Inte ens HN:s sportreporter uppmärksammade min prestation.
Efter tävlingen tänkte jag över min idrottsliga framtid. Jag fann att min gren nog var alltför ”smal”, att den saknade publikengagemang och att vägen till att bli ”bäst i världen” nog var för lång. Jag lade av och ägnade mig åt en annan hobby – att samla frimärken.
När jag ser Sarah Sjöström och Armand Duplantis inser jag att det inte räcker med litet talang och framåtanda för att bli ”bäst i världen”, det behövs mycket, mycket mer för att inför massor av åskådare, vid en bestämd tidpunkt, prestera sitt allra bästa och vinna, främst kanske över sig själv. Litet tur måste dock även den bäste i världen ha för att vinna med 26 hundradelar eller slinka över ribban på tredje och sista försöket när den ligger på 6.25.
Göran L