Min mor, 93 år, har bott i samma hyreshus i snart 40 år. Hon har varit pigg och mån om att vara självständig. Hennes lägenhet är på 2:a våning utan hiss och hon har badkar. Visst har vi barn talat med henne om att flytta till en lämpligare bostad, men hon har trivts och velat bo kvar. Nu ångrar vi att vi inte försökt att mer aktivt övertala henne!
Torsdagen den 5/9 ramlade hon utomhus och bröt lårbenet, hon opererades den 6/9. Fyra dagar senare, den 10/9, var vi med vår mor på vårdplaneringsmöte. Sjukhuset bedömde henne då som utskrivningsklar och nu tar Varbergs kommun vid. Mor har efter olyckan förstås väldigt ont, behöver starka värktabletter, kan inte gå, inte ta sig i eller ur en säng, inte klara sin personliga omsorg själv mm. Därtill är hon rädd och orolig. Bestörta blev vi när kommunens biståndshandläggare efter gårdagens vårdplaneringsmöte tog beslut om att mor ska hem och det redan i veckan. Hennes önskan om att initialt få bo några veckor på ett korttidsboende lyssnades inte på. Hemtjänst ska sättas in, men vi fick höra att hygien går att sköta med tvättlappar och att de inte tar ansvar för om en människa ska kunna ta sig utomhus. Vid ett senare längre samtal med enhetschef på kommunen blev jag upplyst om att mor borde tagit sitt ansvar och flyttat till lämpligare lägenhet för länge sen. Lite får hon alltså skylla sig själv.
Så gott folk, se till att planera för er ålderdom. Stanna inte kvar i ett älskat hem utan se till att flytta i tid. För bor ni kvar kan ni, om olyckan är framme, bli fånge i ert hem. Och att få duscha är ingen rättighet.
Förtvivlad dotter