Svar
på ledaren "När terroristerna återvänder betalar folket för politikers naivitet" av Dana Pourkomeylian.
Jag håller helt med dig när det gäller Islamiska statens brott mot mänskligheten. Det finns som du skriver inte ord att beskriva deras grymheter. Individer som skalperat barn som vägrat bli sexslavar. Som tänt på levande människor. Som slitit spädbarn ur famnen på dess mödrar och kastat dem åt hundarna. Med flera fasansfulla grymheter.
Det jag reagerar på är din demonisering av den femårige pojke, som finns med i videon du sett och refererar från. Du skriver:” På filmen ser man hur mannen skryter för sin femårige son om hur han dödade en otrogen. Ett skott genom halsen. I utbyte ger pojken sin pappa instruktioner om hur han skall skjuta så att ammunitionen inte tar slut.Du skall skjuta ta-ta-ta pappa, inte ra-ta-ta-ta-ta.”
Du slutar din ledare med följande mening: ” Snart i en skola nära dig.”
Vad menar du?
Det ger möjlighet till följande tolkning: Skall dessa barn inte kunna placeras i skola nära mig? Skall vi straffa krigsskadade barn för vad deras föräldrar gjort? Skall vi straffa dessa barn för att de brutalt har fått uppleva krigets hemskheter och fasor.
Du generaliserar och antyder med hjälp av denne femåring att krigsskadade barn inte har här att göra.
Marianne Johansson (S)
Varberg
Svar
från ledarredaktionen.
Givetvis ärver barn inte sina föräldrars synder, oavsett om denne varit terrorist eller inte. Stycket ämnade att belysa att denna pojke inte hade behövt bli krigsskadad från början, och att med den lagstiftning vi har idag är det fritt fram för hans föräldrar att fortsatt radikalisera honom i hemmet. Således utgör barn till återvändande terrorister, oavsett hur man önskar att världen såg ut, en säkerhetsrisk, något som också fastslagits av Sveriges främste terrorexpert Magnus Ranstorp. Dessa barn hade inte behövts utsättas för detta trauma till att börja med om det inte vore för regeringens naiva hantering av saken, men nu när läget är sådant måste vi våga hantera det resolut och inte hymla med problematiken.
Dana Poukomeylian