Svar
på ”Tiderna förändras även för nyinryckta”
Under min värnpliktstjänstgöring, för länge sedan, genomgick jag en avancerad specialistutbildning till skyddsingenjör och senare, under mer än 30 år, har jag varit civilanställd inom Försvarsmakten.
I ”Förordning (1996:927) om Försvarsmaktens personal”, fastställd av Sveriges Riksdag, finns detaljerat angivet varför vi har en försvarsmakt och bl a hur dess personal skall uppträda och verka såväl i fred som i krig.
I förordningens 4 kap finns en text på vilket sätt den högste chefen, för t ex ett regemente, skall förmedla en ”soldaterinran” till all underställd personal – även värnpliktiga rekryter och soldater. Denna skall ge grundkunskaper om Sveriges säkerhets- och försvarspolitik, framhålla att soldaterna är utvalda och hur de skall uppträda i fredstid och på bästa sätt skydda Sveriges befolkning vid krig och värna vår demokrati, vår självständighet och vår frihet att själva utforma vår rättsordning och vår kultur, så formuleras det i Förordningen.
”Soldaterinran”, och dess tidigare motsvarigheter, har sedan urminnes tider, ansetts vara en viktig del för att poängtera den oerhört svåra uppgift försvarsmaktens personal kan ställas inför i krig. Att vara stridande soldat i krig är kanske den högsta formen av solidaritet samhället kan begära av sina medborgare.
”Soldaterinran” är inget flum som Lars Lindh vill påskina utan högst relevant och en väl formulerad information.
Lars Lind kan vara lugn, i dag nämns varken Gud, Statsministern eller någon transperson i den ”soldaterinran” som de värnpliktiga tvingas lyssna på.
Göran L