Apropå
artikeln ”Kyrkorna kan inte skötas när statligt stöd sinar” och debattartikeln ”
Biskop Susanne Rappmanns skriver i sin debattartikel om ersättningen från staten för underhåll av kyrkobyggnaderna. Hon menade att om inte underhållet ökade så skulle Sveriges största kulturarv som tillhör oss alla förfalla. Frågor väcks. Vad är Svenska kyrkans kulturarv? Tillhör kulturarvet alla svenskar? Behöver verkligen kyrkan statliga bidrag med hänsyn till sin mycket stora förmögenhet 100 miljarder?
Svenska kyrkan skiljdes från staten 1 januari 2000. Under en övergångsperiod skulle kyrkan få ett underhåll som nu är 460 miljoner kronor. I fortsättningen kunde inte kyrkan kollektivansluta medborgare. En aktiv handling som dop krävdes. Svenska kyrkan borde nu betraktas som andra frikyrkor i landet och existera på likvärdiga ekonomiska villkor. Det kan naturligtvis ifrågasättas om skattemedel över huvud taget skall gå till religiösa samfund och vilka samfund skall i så fall främjas. Susanne Rappmann har nu väckt till liv en björn som kanske sovit.
Svenska kyrkans kulturarv består både av materiella och immateriella värden. Det gäller byggnaderna men också utövandet av en specifik religion med sin etik och sina dogmer. Artikelförfattarna vill helst uppehålla sig vid byggnaderna men vi kan inte bortse från byggnadernas immateriella innehåll sett ur ett historiskt perspektiv. Kyrkorna står oftast stängda för allmänheten och kyrkans personal befinner sig i en kontorslokal på annan plats, Kyrkor på andra platser i världen är ofta öppna till långt fram på nätterna och där finns alltid personal på plats. En stor del av Sveriges befolkning kommer från länder med andra religiösa traditioner och skulle kanske uppskatta en mer öppen kyrka där man kan slinka in för en stund av bön och meditation. Svenska kyrkans kulturarv tillhör inte oss alla.
Så till det immateriella kulturarvet. Där finns naturligtvis det positiva, det som handlar om Jesu kärleksbudskap. Men det finns också ett mörkt kulturarv. Där har vi häxprocesserna, förföljelsen av frikyrkofolk, tvångsdop och trakasserier av ursprungsbefolkningar, husförhören och inte minst statskyrkans tidigare monopolställning när det kom till religionsutövning. Visst är Svenska kyrkan snällare i dag men när vi talar om kulturarv kan vi inte blunda för historien.
Behöver Svenska kyrkan bidrag från staten? Googlar man på Svenska kyrkans ekonomi upplyses man om att Svenska kyrkan är den rikaste kyrkan i världen utslaget per capita. Man redovisar årligen stora vinster. Realiserbara tillgångar som aktier och fonder var 2020 21 miljarder. Kyrkoavgifter från medlemmarna 16 miljarder. Siffrorna talar inte för en nära förestående ekonomisk kris om statligt stöd uteblir. På längre sikt ser det betydligt mörkare ut allt eftersom de kollektivanslutna medlemmarna dör. Kvar blir de döpta spädbarnen som nu vuxit upp och kanske själva vill välja religion. Minskade inkomster i form av kyrkoavgifter blir sannolikt ett framtida problem. Man måste kanske då använda avkastningen på kapitalet fullt ut och sedan ta av själva kapitalet. Många frikyrkoförsamlingar har under senare år upphört eller slagits samman. Kyrkobyggnader har rivits eller sålts till profana ändamål. Kanske måste Svenska kyrkan platta till sin hierarkiska organisation ned till församlingsnivå. Kostymen har blivit för stor efter många år av sötebrödsdagar.
Maud Malmer
LÄS MER:Rädda vårt världsunika kulturarv