Svar
på ”Ett vågat torn med livsviktigt innehåll”
De ansvariga för vattentornsbygget i Varberg har i en hurtfrisk insändare berättat att varbergarna nu får ett ”landmärke” (en sliten klyscha som flera vattentorn begåvats med) och ökad dricksvattenkapacitet. Och ett torn som ska stå i 100 år. Till en kostnad, som ökat från 301 mkr till 480 mkr. Kostnadsökningen beror på pandemin, Putin, konsulten och entreprenören och på kommunens politiska ledning (som inte ville ha en ”gödselbrunn”), inte på Vivab och Varbergs Vatten!
En jämförelse med Helsingborgs nya vattentorn ger att helsingborgarna får en kapacitet av 15 000 m3 (7000 m3 i hög- plus 8000 m3 i lågreservoar) mot Varberg 10 000 m3 till ett pris av 283 mkr. Alltså 50 % mer volym för 40 % lägre pris. Och då är tornet ändå inte optimalt konstruktionsmässigt utformat, dock vida bättre än Varbergs. Tornet är inte fulare än att det fått det prestigefyllda Kasper Salinpriset för sin arkitektur.
Anledningen till att Varbergstornet blev så dyrt är först och främst utformningen. Att bygga en kantig låda istället för en rund burk när det gäller förvaring av vätska/bulk är ett kardinalfel. Det visste redan medeltidens tunnbindare. Nästan alla vattentorn, silor, cisterner och, ja, gödselbrunnar är runda, inte utan skäl. Nu har man insett felet, men hänvisar till att kostnadsbedömningar inför byggstart visat små kostnadsskillnader mot en traditionell form. Dessa bedömningar har jag efterlyst, men naturligtvis inte fått.
Upphandlingen av entreprenör var en katastrof. Man visste inte vad man skulle bygga och var tvungen att ändra byggmetod under byggets gång med ny budget och nytt avtal, något som tyder på förvånansvärd inkompetens att hantera ett projekt av denna karaktär.
Mest förvånande är att de ansvariga styrelserna sitter kvar. I Falkenberg fick vd för Falkenbergs Energi gå, eftersom han överskred budgeten med 8 mkr. Här får varbergarna betala en kvarts miljard extra för att få sitt ”landmärke”.
Mats Dahlbom