Det var med glädje jag såg Damernas VM-match Sverige-USA – då i rak motsats till vad jag avstod från att beskåda från Qatar, herrarnas fotbolls-VM. Genom direkta vittnesmål, från plats. Nej, någon måtta på hur lågt det går att sjunka i vår mänskliga värdighet får det vara, så det blev "noll minuter" tittartid.
Som gammal fotbollssupporter för ett litet, litet fotbollslag bestående av ungdomar - och massor av körda mil för dess räkning - ser det än idag som mycket väl "investerad" tid, och pengar. Och än i dag upprätthålls många kontakter, och tror att alla vi som var med i glädje och bekymmer bär minnet av en varm och omtänksam anda. Ibland vann laget, ibland blev det förlust. Var kul hur det än gick! Gemenskap.
Så mitt under pågående match, Sverige-USA, kläckte jag ur mig inför övriga tittare: Tänk om det fanns ett nordiskt fotbollslag? Jag menar att USA med sina 50 delstater har ju lite folk att ta av – och vi utgör strax under cirka tre procent av dess befolkning. Men, slår vi samman Island, Färöarna, Danmark, Norge, Sverige, Finland, och Åland (demilitariserat sedan 1856) skulle det ju bli lite fler potentiella spelare att välja mellan. Dessutom en markering i dessa tider när fredsrörelsen, antingen (och på historiskt faktabaserade grunder) kan klandras för att ha gått i "lede fi." ärenden och anda, eller helt enkelt är rädda för att idag anklagas för samma syfte.
Är ingen "försvarsmotståndare" – tvärtom – och ser exempelvis mycket positivt på de Nordiska Flygvapnens nyligen presenterade samarbetsöverenskommelse. Men, läser vi exempelvis Antony Sampsons bok, Vapenbutiken (1977), eller lyssnar noga till vad som sägs i filmen "The International" får man lite mer kunskap (och eftertanke) på benen. Diplomati och fredssträvan behövs.
Tror att idrotten här kan vara en viktig impulsgivare, och även om ett "Nordiskt fotbollslag" i dag kan ligga långt bortom horisonten till ett förverkligande, är tanken värd att reflektera över. Kanske någon läsare upplever den som intressant och har egna idéer?
Vem vet, kanske blir det damerna först...
Dag Reuterwall
Varberg