”Domedagsklockan är en symbolisk klocka som sedan 1947 uppdateras av styrelsen för Bulletin of the Atomic Scientists vid University of Chicago. Klockan symboliserar hur nära mänskligheten är en global katastrof som till exempel ett kärnvapenkrig, genom att ange hur många minuter till midnatt klockan står.”
Så säger Wikipedia om denna klocka som med apokalyptisk paranoia berättar vart vi står som människor. Januari 2020 ändrades den till 1 minut och 40 sekunder i midnatt, vilket är det närmaste midnatt – alltså en global katastrof - den någonsin varit, och där har den retats ända sedan dess. Kanske inte så konstigt med tanke på vad som hänt de senaste tre åren.
Men jag förstår inte varför den står så långt ifrån midnatt. Varje nyår bryter katastrofen ut för många på denna planet på grund av människans aversioner gentemot henne själv. Under dagen den 31 december byggs det upp med ett gäng explosioner och strax innan 12 (samt en stund efter) behöver en inte tro på något abstrakt helvete som evigt brinner under jorden då det härjar i himlen likt en skärm mellan oss och vårt vackra himlavalv.
Varje år får jag se min katt stelfrusen, inkrupen i något hörn när kriget härjar utanför.
Varje år skrivs det om desorienterade fåglar, hästar i panik som skadar sig, hundar som får hjärtattacker osv. Under nyårsafton är människan hundens sämsta vän.
Varje år ska hela min kropp känna av den simulerade krigszonen.
Hur känner sig då de kroppar som faktiskt varit med om krig?
Det finns inget som försvarar detta beteende hur vackert du än må tycka det vara. Kort är det också. Som upplevelsen av julkalenderchoklad. Vi distraherar vi oss en stund, kanske även filmar det som förmodligen aldrig kommer att tittas på, för att starta det nya året med att fullständigt traumatisera inte bara många förberedda, utan främst de varelser som inte har en aning, förutom att det troligtvis rör sig om någon sorts global katastrof.
Och de har rätt, för varje år den 31 december visar Domedagsklockan midnatt.
Niklas Andersson