Att köra äldre veteranmopeder i kvällssolen på sommaren är bland det härligaste jag vet. Vinden får tröjan att fladdra, vyerna är magiska och man får många positiva och glada vinkningar från fotgängare, likväl som bilister när man på framfart genom Varberg puttrar i snabba 21 km/h.
För att framföra en moped (såsom min blå flakmoped av modell MCB 1187 från sent 80-tal) krävs följande:
Fungerande belysning både fram och bak.
Välfungerande bromsar.
Körkort för klass 2-moped (om du är född efter Sovjets kollaps, plus minus något år).
Ett nyktert sinne (varken sprit eller narkotika i kroppen).
En tuta (förslagsvis en med gummibälg),
En fordonsförsäkring (om oturen likförbannat är framme).
Vad som skär i hjärtat på mig som är så gammal (27) är en händelse som inträffade häromkvällen då jag blev omkörd av av tre ungdomar på varsin elsparkcykel, som tyst susade förbi på strandpromenaden i en hastighet strax över 40 km/h. Lampor och hjälm tycks inte vara något krav som berör, och inte heller trafikvett eller nykterhet.
Det sistnämnda skall jag erkänna är ett antagande baserat på den tomburk en av grabbarna med vinglig precision lyckades lobba ned på flaket på min moped, men jag tror att mitt budskap når fram.
Tankarna slår mig då jag kör vidare på vägen hem från kvällsbadet; om man inte skulle köpa sig en elsparkcykel?
Ett vuxet par kör över övergångsstället vid societetsparken, blickarna sänkta till varsin mobiltelefon i samma sekund de passerat över och kommer upp på raksträckan mot simstadion. Själv får jag stanna min moped om jag vill titta på mobilen, då jag behöver båda händerna på styret för gas, koppling och broms.
3 000 kronor kostar elsparkcykeln de kör – det är vad jag skulle betala för trafikförsäkringen på moppen om jag körde året om!
Ännu bättre blir det ju med en elsparkcykel att slippa krångla med försäkringar, hjälmar, byta lampor, se över bromsar, och jag kan dricka en flaska vin på Goda Hopp med gott samvete om att inte vara en rattfyllerist.
Carl-Anton Carlstein